Femte dagen av väntan och tårar

Jag vaknade tidigt i morse fast jag inte sovit många timmar. Gick upp för jag var inte säker på när städtjejerna skulle komma. Åt frukost och la in tvättmaskin satte mig vid dator och kollade lite jobbmail. Emma kom upp och fixade frukost och lunchlåda till sin Sebastian. Jag ringde till min goa kollega Pernilla för att resonera om ett uppdrag i slutet av nästa vecka i Kalmar. Det var skönt och få prata med henne för idag var jag lite nere och uppgiven för jag har inte ro att förstå att jag ska jobba och resa i nästa vecka som vanligt hur tror ni att man ska vara som vanligt när inget är som vanligt. Jag har inte riktigt kunnat förbereda mitt uppdrag uppe i Norsjö på tis-ons hittar ingen koncentration för att göra det. Tänk att stå och föreläsa och ha workshop för en massa lärare vet inte ens om jag kommer känna mig närvarande. Jag älskar verkligen mitt jobb och brinner för att vara en del av att kunna göra skillnad för våra barn och unga men just nu funkar jag inte.När jag pratade med Pernilla så kom Emma och sa att Sophie grät, jag avslutade samtalet och försökte ta reda på vad som var galet och varför hon var ledsen, hon visste inte och hulkade ett bra tag. Jag frågade om hon ville att jag skulle ringa koordinatorn och det ville hon men det visade sig att koordinatorn har semester denna vecka så nu förstår jag varför vi inget hört om  och när det blir en operation lämnade meddelande så att hon ringer väl upp i nästa vecka hoppas jag.
Ja så här vårt liv just nu och vi ska leva som vanligt jag säger faktiskt att "fuck" vanligt det går inte fatta hur man ska leva som vanligt!
Vi lyckades lugna Sophie och hon och Emma hade bestämt att de skulle åka till "Kötthallen" i Sundbyberg för att hälsa på Emmas Sebastian. De packade ihop sina saker och drog iväg och jag fick tid för mig själv en stund till. Städtjejerna kom vid 14 tiden så jag satte  mig ute och spelade "Ruzzel" och lyssnade på radio. I 2 timmar städade de och gjorde vårt hem fint och jag tänkte vilket lyx att ha dem och jag kände mig väldigt tacksam. När de precis hade åkt så kom tjejerna hem, Sophie sa att det kändes konstigt i fötterna som om de sov. Jag kollade och sa att hon hade ju gått i nya gymnastikskor och de kunde ju vara det men efter en halvtimme blev det inte bättre och hon hade svagare känsel på utsidorna av sina fötter. så då var det dags att ta fram syrgasen. Hon blev sur och jag sa att jag tar ett kort till bloggen och då skrattade hon och tyckte jag var löjlig men det bjuder jag på.



Emmas kompis Lisa kom över och alla tre tjejer gick upp på Sophies rum och spelade spel. Pelle kom hem och vi åt pastasallad från igår och bänkade oss framför tvn för att se handbollen i OS.Sophie kom ner vid kvart över sex och hon kände ingen skillnad det var fortfarande bortdomnat. Emma kom ner och skulle åka på middag till AnaMaria och Lisa skulle hem. Sophie åt lite och började klaga på huvudvärk. Pelle gjorde ett stort glas isvatten och gav henne en alvedon. Vi hejade fram våra svenska hand bollskillar och när matchen var slut så fick börja resonera om vad vi ska göra eftersom det blir ingen skillnad och syrgasen har suttit i i mer än 2 timmar och Sophie har gångerna tidigare känt skillnad fort. Ringa sjukvårds upplysningen går bort för de kommer bara säga åk in, ringa Q82 på Astrid Lindgren nä det går bort hon ligger ju inte inne så det blir till att åka till akuten . Pelle och Sophie packar ner nattgrejer utifall att de kommer få stanna och Sophie får ha kvar syrgasen till akuten. Vi kan ju inte avgöra om det är något större som är på gång att hända eller om det bara är lite så här, vi får göra som läkaren sa, vi har gjort vad vi har kunnat hemma och nu får läkarvården kolla.
Förstår ni nu hur vi lever är det vanligt?
Jag har hakat upp mig jag vet men idag tänker jag vara deppig,sur och tycka synd om oss.Imorgon blir förhoppningsvis en bättre dag.