Jag fixade en del hemma ringde några samtal och så ringde bitr rektor från Segeltorpsskolan tillbaka. Hon sa att det är svårt att flytta på Sophie till Tildas klass men de gör vad de kan. Vi pratade om hur det kommer att vara i skolan och hon sa att de kan inte föreställa sig vad vi går igenom men de vill väldigt gärna hjälpa oss där de kan. Hon sa att hon ringer tillbaka om en mötestid på torsdag så vi kan göra en plan för Sophie. Jag fortsatte med mina sysslor och så ringde bitr rektor tillbaka igen lite senare och sa att Sophie kan byta klass. Det var en stor tung sten som föll från mitt hjärta Sophie blev överlycklig och Tilda med det är ju en enorm trygghet för Sophie att ha Tilda nära. Emma åkte iväg och jobbade på Söderstadion och vi åt middag ute idag igen pannbiff,potatis stekt lök och lingonsylt. Kanske håller matglädjen på och kommer tillbaka. Nu önskar jag bara att sömnen blir normal ikväll tar jag nog en sömntablett så jag får sova.
Sophie kommer själv imorgon berätta för klassen om sin sjukdom först var det döpinsamt om jag skulle gå med, sen fick jag, sen måste jag,sen kunde bitr rektor ,sen "nä jag gör det själv" Det tycker jag är strongt och vi blev väldigt stolta över henne det är tufft att ställa sig inför en ny klass även om hon vet vilka de flesta är och berätta. Jag tror vi har blivit väldigt starka allihopa på olika sätt.
Det mest märkliga som jag tänkte på idag var att helt plötsligt kan jag inte riktigt förstå allvaret med sjukdomen tänker ibland,det är väl inte så farligt eller är det det? Det finns de som har det värre men många runt om oss tycker vi har det hemskt. Är det så att man växer in i en kostym när sådant här händer och man får en annan acceptans? Är det så att man blir så van att leva med rädsla och tårar och att man till slut har en väldigt hög tröskel? Jag vet inte jag grubblar funderar och har svårt att fokusera på att göra saker jag gör lite här och lite där är det normalt? Ja som ni nog förstår så är det inte lätt och att vänta gör detta inte lättare och sjukhuset lyser med sin frånvaro, ska det ta 5 veckor för att få svar på bilder? Ibland funderar jag på varför de gör så här. Självklart är det superbra att de tar det på allvar och ber om råd, hjälp och ett andra utlåttande. Och ibland blir jag rädd och tänker de kan inte operera henne och det finns inga resurser att skicka iväg henne till de som kan. Jag hatar verkligen väntan massor. Jg beundrar Pelle som kan jobba och fokusera jag förstår inte hur jag ska kunna jobba? Vi bearbetar säkert på olika sätt och det är säkert skönt att börja jobba och skingra tankarna men jag vet också att telefonen kan ringa när som helst och vi behöver ta oss till skolan.sjukhus osv. Det är väl ett stressmoment eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar