måndag 13 augusti 2012

Åttonde dagen i väntan på en op- en skräckupplevelse

I morse vaknade jag vi 7.30 smet in i duschen och vid 8 tiden kom en sköterska in och väckte Sophie, ordningen är återställd ingen sovmorgon på vardagar inte. Hon frågade hur det var och om huvudvärken försvunnit. Sophie var lite sömndrucken och sa att det var som vanligt ingen förbättring i fötterna och huvudvärken låg på 5:a. Hon kollade ögonen och kände på fötterna sa att hon skulle komma in med en Naproxen.
Inatt hade vi blivit väckta 1 gång/timme och inatt tog de tryck också så sömnen var sisådär för oss båda. Jag reser på mig i sängen de säger"det är bara vi" Sophie sover så de lyfter ögonlocken för att lysa i ögonen. Vi undrar varför de kommer så ofta borde finnas något annat de kan kolla så att inget hänt.
Vi går ut och äter frukost och sedan väntar vi på ronden. Läkaren kommer in med sköterskorna och pratar om vad de funderar på att de ska göra en ny MR röntgen någon gång denna vecka   och sedan ska han försöka prata med Bengt om han har hört något från USA, det förs nämeligen inte in i journalen utan svaret går direkt till Bengt via mail eller telefon. Jaha vi blir kvar ett tag till så jag pratar med Pelle och gör upp att han ska hämta mig och så lämnar vi Sophie själv någon timme medan jag packar om. Sophie sätter på sig ryggsäcken och vi tar en tur ner till lekterapin för att se om det finns något vi kan låna med oss upp till avdelningen. Vi lånar med 4 st filmer och ett nintendo ds och 3 spel till kontrollen (Sophie har haft ett eget men det har "försvunnit" på något konstigt sätt). Vi går tillbaka till rummet och Sophie börjar spela och jag sätter på en film. Vi ser filmen och pratar lite och så kommer det in en överläkare och pratar med oss hon hann inte vara med på ronden men hade läst på om Sophie.
Medan vi pratar så börjar Sophie småfnittra och bete sig mycket underligt hela hon blir"konstig". Jag frågar vad det är och hon säger att höger arm känns som bomull och liksom flyger.... jag säger "Va menar du" och då börjar hon sluddra och säger att det känns konstigt i högra ansiktet och högra benet både jag och läkaren har svårt att förstå henne och jag ser att hon blir rädd och hon börjar gråta. Jag springer runt sängen och kryper upp håller om henne, pussar på henne och säger till att hon ska komma ihåg andningen. Läkaren står bredvid och tittar på och säger jag kommer tillbaka sedan. Jag ringer på klockan och sköterskan kommer in jag ber om ett glas isvatten med is för det är säkert bra för munnen och tungan som känns konstigt, alla som jobbar verkar så lugna och jag kan säga att jag var skräckslagen varför tar ingen detta på allvar hon kan inte lyfta höger arm och den åker iväg om man inte håller i den, höger ben finns ingen styrsel i och hon sluddrar massor. Sjukvården är märklig tycker jag för jag är ju livrädd att det är en riktig blödning/stroke men ingen annan reagerar.
Jag håller om Sophie vi ringer till Pelle och pratar lite eller jag får berätta Sophie är bara ledsen och sluddrar. Efter ett tag vill Sophie att jag sätter mig i stolen och sätter på filmen igen vilket jag gör men jag får sätta upp grindarna för sängen för hon har absolut ingen kontroll på arm och ben. Vi vilar och tar det så lugnt som vi kan jag håller en lugn fasad för Sophie men inombords så brinner en smärta och rädsla som inte går och förklara. Efter drygt en timme så säger Sophie att det känns bättre mamma, både i benet,armen,ansiktet och båda fötterna,vi ringer på sköterskan som kommer in kollar att det är ingen styrka i höger arm och höger ben men hon sluddrar inte längre, hon sköljer infarten och kollar att den är ok och Sophie ser gladare ut och då kliver koordinatorn in genom dörren, hon såg att vi låg inne så istället för att svara på alla frågor via mail kom hon in.
Vi pratade om det som hänt och rädslan hos Sophie i första hand och hos mig och sedan pratade vi om operationen och hur det går till. Ont kommer det att göra efter inte innan och under, man behöver raka av lite av håret där man lägger ett snitt för att lyfta skalen, om man borrar så borrar man småsmå hål i skallbenen eller så gör man den andra där man hjälper kärl att hitta nya vägar ytligt på hjärnan (typ så ) hon säger till Sophie att bombadera läkarna frågor nu när hon är här och hon hade inte sett Bengt men skulle säga till honom att titta in. Hon kramar om oss och Sophie är hungrig och ringer och beställer pizza. Hon verkar ha kommit över skräcken mer än jag det kommer t tid innan jag släpper det...
Vi ser klart filmen och sedan får Sophie se sin film och jag försöker läsa lite mail och jobba lite men det är inte enkelt. Pelle har jag pratat med och sagt att han och Emma får plocka ihop kläder,mat och komma upp jag lämnar inte Sophie vilket är fullt naturligt. Medan vi jobbar/ser film så kommer läkaren in från morgonronden han frågar hur det är och hur Sophie upplevde det och hur jag tyckte det var och läkaren hade berättat det att hon hade uppfattat bortfall på höger sida och att Sophie sluddrade och då sa han att vi har en MR röntgen på onsdag och det är jättebra då kan man se om något hänt och vi behöver inte göra något akut. Han hade pratat med Bengt som inte hade hört något från USA men de hoppas på att det snart kommer ett svar. Jag pratar i telefonen med Lena en lång stund ibland är det skönt att bara ventilera lite.
Vi väntar på att Pelle och Emma ska komma och när de kommer har de kläder,mat ,frukt och lite godis med sig. Vi pratar lite och så kommer sköterskan in för att ta prover och sedan frågar hon om middag och Sophie vill vänta men jag sa nej nu äter vi kl är 17.30 och jag är hungrig. Vi gick alla ut i matsalen och Sophie fick pannbiff och jag åt min matlåda från Johanna/Ulf. Efter maten sa jag att nu vill jag gå ut en stund själv och gå. Jag går en stund och när jag kommer tillbaka så åker Pelle och Emma hem för att laga mat till sig själva de får även handla på vägen hem.
Ja nu ska jag försöka reda ut en del jobbsaker och sedan ska jag bara försöka att slappna av jag är så spänd och väldigt glad att jag tog beslutet att inte börja jobba utan det är ett jobb som jag älskar och tycker är superkul men nu vill jag lämna det till folk som kan fokusera och jag fokuserar på det som är viktigast för mig Sophie och resten av min familj.

"Att ta medicin är inte roligt
men att ha roligt är bra medicin."
Japanskt ordspråk


Om ni vill hjälpa oss så hjälp oss med roligheter!

1 kommentar:

Unknown sa...

Hej på dig. Ville på nåt sätt ge dig/er styrkekram. Avundas Er inte nu med allt ni har att gå igenom och det är inte utan att jag blir sorgsen i mammahjärtat för din skull. Hemska upplevelser & mycket jobbigt måste detta vara. Håller både tummar och tår för både Sophie, men även Er omkring. Kram