Att leva i en ständig kris

Det var länge sen sist. Men det är det ju alltid när jag skriver, så ni är ju vana.

Jag jobbar på i parkleken Kristallen, jag tror det är bra för mig, kan ta hand om djuren och får träffa barn, men kan samtidigt påbörja projekt och få den stimulans jag behöver,
Jag har även börjat träna (har bara tränat 3 gånger, MEN ÄNDÅ) ((HAR FAKTISKT BARA HAFT GYMKORT I 6 DAGAR)), men det känns rätt bra, lär känna min kropp och mina gränser och det känns som jag är redo nu.


Jag går även på min väntlistegrupp, inför den DBT behandling jag ska börja sen, vilket känns bra men det är samtidigt jobbig, det väcker mycket känslor och minnen, men det ger mig mycket bra verktyg att jobba med.
Det är rätt svårt ändå, att känt sig så konstig i flera år för att sedan få det enkla svaret att jag har emotionell instabilitet, ingen var direkt förvånad liksom. Mina psykologer pratar om att människor med EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom) lider sig igenom livet, vilket fått mig att tänka väldigt mycket på livet och hur mycket smärta jag gått igenom. Det är tungt att tänka det och att tänka hur ensam jag är i det här, hur varken mina vänner eller min familj förstår vad som händer i mitt huvud eller förstår hur rimligt det är att mina känslor går från 0-100 på så extremt kort tid och tillbaka lika snabbt igen. Jag förstår att det är konstigt för er att varje liten grej som inte går min väg är en livskris. Jag förstår verkligen det, men jag är så himla trött på att vara ensam i mina egna känslor. Därför är det skönt att gå till väntlistegruppen, jag får träffa andra,som känner igen sig i och kan sätta ord på mina känslor, men det är segt att det bara är 2 timmar i veckan jag kan få den validering jag får där. För saken är,jag vet redan att jag är duktig och ambitiös och att jag är ganska snygg och att jag är en generellt bra person, för folk berättar det för mig, varenda dag. Men det är inte det validering handlar om, det handlar om bekräftelse, och det behöver jag verkligen också, men jag behöver båda. Validering handlar alltså om att bekräfta de känslor eller handlingar man har eller gör, tex: "Jag förstår att du är ledsen, eftersom att du inte fick bra betyg på det där provet" eller "Gud vad du är duktig som tagit tag i den där grejen du skjutit upp". Vi har lärt oss om och fått träna på validering samt självvalidering på väntlistegruppen. Vi har även lärt oss hur man kämpar emot känslor, förstår ni hur sjukt det är egentligen? Att jag har papper på hur jag ska kunna motverka mina känslor, så väl som ilska och skam som glädje och kärlek. Jag vet inte om jag vill minska mina känslor, kanske bara lära mig hur jag ska kunna tygla dom och kunna reglera dom. Jag vet inte hur jag kommer kunna hantera den riktiga DBTn sen, men jag har bestämt att jag ska lägga ner de 10 månaderna för att försöka bli bättre, inte bara för mitt eget psykes skull utan även för framförallt min familj, som varje dag får genomlida mitt humör. Jag får faktiskt tårar i ögonen när jag skriver det här, för jag vill inte att min familj ska behöva lida för att jag gör det. En vanlig känsla man har när man har eips är skuld och jag känner skuld, för allt som går fel, i allas liv faktiskt. Det kanske är just därför jag känner att jag vill flytta hemifrån,för att slippa behöva se mina föräldrars smärta som kommer av min, eller så är det det att jag hanterat mina känslor bättre när jag är själv, för då blir jag rädd, rädd att jag ska tappa taget. Jag är en överlevare, det är ingen hemlighet, det har nog varenda vuxen jag någonsin träffat berättat för mig och jag tror att det är viktigt för mig när det gäller min eips, eftersom jag lider igenom min smärta hellre än flyr den. En vanlig "biverkning" av eips är självskada, vilket jag tänkt en del på, men aldrig fastat vid,eftersom jag känner samma smärta av att lida som jag skulle haft när de sår eller brännmärken jag orsakat mig själv för en kort stunds lättnad.

Jag tror att jag egentligen att jag behöver någon som förstår mig, men samtidigt är det så viktigt för mig att få ha något för mig själv. Det är sorgligt ändå, att jag ständigt söker mig efter något som jag kan få ha för mig själv, rhodos var en sån grej, jag var först av mina kompisar "hemifrån" att göra en sån sak och ens vara där,men det varade ju inte så länge. Så det är väl egentligen synd att den enda grejen jag har för mig själv är min emotionella instabilitet, för det är just där jag behöver någon annan att stötta mig emot.

Tänkte avsluta med lite av de finaste texterna jag hittat på bloggplattformen Tumblr, och nej, jag kommer inte dela mitt användarnamn, för det är faktiskt de enda stället jag kan ventilera utan att någon känner mig. Ta hand om er nu!

Måste härifrån. Inte självmord för det är jag förbi, mestadels. Vill inte stanna här på denna platsen, hatar att vara här. Att folk vet vem jag är och vad som hänt mig här, denna stad drar endast ner mig just nu. Jag vill bort härifrån, få en nystart. Utan dig, med en annan, med mig själv.

Det var jag som gjorde att vi tog slut. Ändå betedde sig mina vänner som att det var jag som blivit dumpad. Jag förstod inte varför förens långt senare, när jag fortfarande brydde mig om dig.

Jag är fångad i tomrummet mellan ett starkt hjärta och ett skört psyke.

Jag är så konstig. Jag tittar bort när någon attraktiv tittar på mig. Jag får du dubbelt så snabb puls när jag ska ringa till banken. Jag skriver för långa sms. Jag låtsas att jag inte minns vad hon sa första gången vi träffades för att hon inte ska tro att jag är knäpp. Jag gråter till rapport. Jag vill spy när jag söker jobb. Jag rodnar när jag ska betala i kassan. Men jag är så konstig för ibland, så sätter jag mig bredvid den som inte har någon kompis fast jag vet att andra tittar. Jag håller muntlig redovisning i skolan och efteråt vill jag göra det igen för de skrattade åt mina uttänkta skämt. Jag cyklar hem till honom en helt vanlig söndagskväll fast vi inte har setts på flera månader. Jag säger till min bästa vän att vi måste prata och sen förklarar jag vad det är som inte fungerar. Jag är så konstig, För jag är så känslig, men också, modig.