Det bara händer, som på rutin, utan att man tänker på det.
Kanske är det samma sak med min sorg, att en dag, så blommar den ut i något fint, trots allt regn den fört med sig. Kanske är det en solig vårdag, när knopparna blir till blommor, isen smälter och fågelungarna börjar kvittrar,kanske är det då jag börjar älska livet igen. Kanske inte.
Allt gör ont. Jag vaknar på morgonen och går inte längre upp för att jag vill, utan eftersom jag måste, oavsett om jag orkar eller inte. Jag har kommit fram till, genom min DBT att jag måste bli sämre för att någon gång bli bättre. Men problemet är att jag orkar inte gå igenom den sorg och den smärta jag redan tvingats gå igenom, om än bara hastigt för att överleva. Jag orkar inte vakna fler nätter av en panikångestattack, jag orkar inte gråta fler tårar som aldrig slutar rinna och jag orkar inte att inte orka mer. Mina gruppterapeuter på DBT säger att det är ett trauma jag gått igenom, en kris. Men jag har aldrig hanterat det som ett trauma, om jag nu ens har hanterat det alls. Men helt ärligt, hur ska jag kunna slå sönder den temporära lagning jag gjort på mig själv, utan att skada alla de personer jag har i min närhet. Alla frågar mig konstant varför jag är så ledsen och jag kommer aldrig kunna svara på det. Det är en sak jag inte själv vet till hundra procent, men jag vet att de tankar jag har, är inte tankar man ska ha, man får inte tänka så. Hur förklarar man för den familj som alltid sett en som en liten glad tjej, att den tjejen dog i samband med att hennes blodkärl gjorde de? Hur förklarar man för sina nära och kära att man inte längre vet vem man är, för man inombords dött och tvingas återuppstå fler gånger än man kan räkna? Hur förklarar man för sina vänner att man älskar dom men vet att en dag kommer man inte längre vara vänner och att man tänker på det varje gång man ser dom i ögonen? Hur förklarar man för någon överhuvudtaget att man inte längre har en livsglädje?
Det här låter så mycket mörkare än vad det är, det är sanna ord, men är de flesta dagar mer lätthanterliga än andra.
Jag hade min första panikångestattack på nästan 3 år i fredags förlorade min mobil och somnade för att jag tillslut var att jag var så slut. Lördagen var ett helvete, jag bara grät och allt gjorde ont, mamma visste inte vad hon skulle göra, hon fråga om dom skulle köra mig till psykakuten.
Jag har skrivit det här inlägget så många gånger de senaste månaderna, men har raderat det varje gång, för jag ångrar mig, vill inte att folk ska se mig som så sårbar jag faktiskt är, vill inte att folk ska vara oroliga. Men jag tror att det kommer hjälpa mig på vägen mot att må bättre, att faktiskt skriva av mig. Kanske är det rimligt att folk är oroliga, jag vet att jag hade vart de. Men det känns inte som att jag är så sjuk som jag faktiskt är och jag tror att det är de som skrämmer mig mest, att den dagen jag inser vad mina nära ser, den dagen kommer jag bli en fara för mig själv. Men en dag, kanske inte i år och kanske inte nästa år, ska jag hitta den livsglöd jag tappade i samband med att jag tappade min barndom och jag ska njuta av livet, lika många gånger som jag blivit sårad av de.
Ta hand om er fina ni, hoppas livet är snällt♡
