Psykologen tycker att jag måste börja be om hjälp eftersom jag inte orkar i princip något. Pelle gör massor och jobbar och hittar tid att landa i men det gör inte jag. Jag vet att jag är världens största kontrollfreak och att jag alltid gjort mycket och varit "duktig flicka". Psykologen har på 3 samtal genomskådat mig som person och hon säger att "du är en sån hjälpande människa men nu behöver du hjälp" och jag sa att jag har så fruktansvärt svårt för det. Pelle har ju självklart inga krav på att jag ska göra en massa bara för att jag är hemma men jag får så otroligt dåligt samvete för att jag just inte gör något utan bara blir sittande. Hur ska man be om hjälp när man håller på och går sönder och vem lagar det?
Psykologen sa att jag antagligen bara väntar på att "alla" ska erbjuda sig vilket inte kommer att hända för man väntar till man får frågan och jag tror absolut inte att det är så att våra nära och kära inte vill men att det kan vara svårt att veta hur man ska hjälpa oss. Vågar man "störa"? Vågar man erbjuda sin hjälp eller exploderar jag för att jag kan själv, jag är nog lite som Lotta på Bråkmakargatan tror jag
Vi bestämde att jag ska försöka be om hjälp och att Pelle och barnen börjar hjälpa till mer hemma för inget är ju sagt att det är jag som måste laga mat ,tvätta,stryka och städa ,fixa allt.
Så nu alla nära och kära vet ni att jag kanske kommer att be om hjälp.
Vi bestämde med psykologerna om att de nästa vecka tittar ner till avdelningen och sedan gör vi upp en plan för fortsättningen. Så packade vi ihop oss och gick ner tillQ82 för att prata med Bengt och Asgier om bilderna och om det blir någon operation på måndag. Vi satt och väntade ett tag så kom de och hämtade oss. Vi gick in i ett litet krypin och Bengt sa att de kommer att kunna operera med de bilder som de har så vi kör på måndag. Hjärtat slog en volt i bröstet och nu kommer det hända.....
Bengt berättade för Sophie hur operationen kommer att gå till att de kommer att med en "dopler" hitta det aktiva kärlen som finns på båda sidorna och sedan kommer man att snitta på båda sidorna av huvudet ovanför örat och de kommer att raka av håret i en smal "stig" de kommer sedan att lägga ner kärlen på hjärnan.
Jag kan faktiskt inte återberätta vad som sas för jag var så koncentrerad på Sophie. Han sa att operationen kommer att vara lång hela dagen och en bit in på kvällen. Han sa att Sophie kommer ju inte märka det för hon sover det blir värst för mamma och pappa.
Han berättade även att det finns minimala risker, man kan skära av ett fungerade kärl och det kan förekomma blödningar i hjärnan. Risken att något ska gå fel är extremt liten men det finns en risk. Hon kommer inte att ha ont utan det kommer att strama och hon kommer att bli svullen i ansiktet. Man kommer efter operationen göra en bedömning om man ska väcka henne på kvällen eller om hon ska få sova vidare till tisdagen ev i respirator.Den största risken är infektionsrisken. Han räknar med att hon kommer att gå upp en lite sväng på tisdagen och sedan får hon ligga kvar 3-5 dagar har vi tur så kommer vi hem till helgen.
Detta är ungefär som det kommer att hända och det kommer att bli antagligen den längsta måndagen i våra liv. Kirurgerna verkar lugna och trygga och idag var de absolut inte stressade utan de tog sig tid och frågade flera gånger om Sophie förstod och om hon hade några frågor vilket hon inte hade och hon fattade. Hon ler och ser glad ut när de pratar med henne. Så på söndag kommer vi att åka tillbaka för operation få se hur mycket vi kommer att sova då.
Vi åker sedan och lämnar Sophie i skolan och Pelle släpper av mig hemma. Jag städar undan lite och tvättar. Sophie ringer vi ett tiden och säger att hon går hem för hon är så trött. Hon kommer hem och lägger sig på soffan och vilar. Jag pratar lite med henne och ser sedan hennes ledsna, sorgsna, vackra ögon. Jag sätter mig och kramar om henne och frågar vad det är och hon kan först inte säga något med sedan kommer det "jag är rädd att något ska hända under operationen" hon gråter och jag säger som läkarna att risken att något ska hända är så liten men det är helt förståligt att hon är rädd det är vi med. Jag sa även att hon ska sluta vara duktig och visa sina känslor. Jag tror att alla människor förstår att du är livrädd och du har all rätt att vara det. Vi kramas och jag håller bara om henne hårt och pussar henne på pannan som jag gjorde när hon var liten och ledsen. Vi kommer att ha en berg och dalbanehelg med känslor.
Jag ska imorgon gå iväg och träffa glada goa tjejer på kvällen skratta och få vara mig själv och sedan ska jag på lördag åka in till stan och fotografer och strosa som turist.
Sophie vill verkligen ha en kräftskiva på lördag så det ska vi försöka ordna
Nu när vi ska tillbaka till sjukhuset vet vi att det blir för max en vecka så det är lättare att packa och se till att jag har mat med mig. Nu kommer det att bli en vecka som består av känslor i alla former men vi kommer att klara det för vi är starka som familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar