söndag 23 september 2012

dagen D närmar sig

Fredagen gick Sophie till skolan och jag gick ut i skogen medan städerskorna gjorde huset fint åt oss.
Jag plockade en stor full korg med svamp det fanns så mycket så tills slut gav jag upp fast det fanns hur mycket som helst kvar men det kan ju vara kul för andra att plocka med.
Sophie ringde från skolan vid ett tiden och hade en jättetung väska för hon hade fått alla sina läxor med sig och som tur var så var Pelle i närheten och kunde köra hem henne. Hon var såklart trött och hängig det börjar ju bli verkligt nu. jag fejade runt och Sophie låg och vilade hon skulle ju gå på bio med Pelle på kvällen. Jag gjorde mig iordning och var inte riktigt klar när Pelle kom hem. Pelle och Sophie släppte av mig hos Yvonne för jag skulle på "Spanska skola" hos Ivonne och vi var 8 duktiga tjejer som åt skrattade och lärde oss spanska muchos gracias tjejer! Det var kul att slippa tänka på vår verklighet ett gäng timmar och bara få skratta. Underbart!
Pelle och Sophie såg på
Paranorman 3D
Animerat, komedi, äventyr1 timme 33 minuter
En liten stad hamnar under belägring av zombies. Vem ringer man? Jo, den missförstådde lokala pojken Norman, som har förmågan att tala med de döda.
 
Och så åt de kebab på Heron city.
Pelle hämtade mig vid halv ett och Sophie var fortfarande uppe när jag kom hem men jag gick och la mig fort för jag var lite "trött" i ögat. Pelle satt och rensade svamp så han var uppe en bra stund till. Sophie gick och la sig lite efter mig.
 
Lördagen så vaknade jag först och tog mig ner till frukosten och funderade på om jag skulle ta mig in till stan och fotografera lite.Pelle och Sophie kom ner en stund senare. Jag ringde Yvonne och frågade om hon ville åka med mig in till stan och det ville hon. Emma och Sebastian skulle Pelle hämta och de lovade att göra iordning maten till kvällens kräftskiva så jag behövde inte tänka på något utan jag kunde vara hemma till sex.
 


 
Yvonne och jag åkte till Östermalstorg och gick upp och in i Hedvig Eleonora kyrka jag hade aldrig varit inne i den. Jättefin kyrka och jag tog lite  kort och sedan ut i ...japp regnet vilket inte är så roligt när man tänkt fotografera, vi gick till Fältöversten och tittade efter hårband till Sophie som hon ska kunna ha efter operationen. Vi gick sedan vidare runt och hittade en liten mysig indisk restaurang som vi åt lunch på. Vi gick sedan in i Östermalms hallen och fotade lite och sedan åkte vi hem.
Sophie var på teatern och övade på sin pjäs. Emma och Sebastian lagade västerbottenpajer och svampmackor och dukade och gjorde fint.
Vid sextiden hade Pelle hämtat Sophie och Yvonne och Tomas kom och vi mumsade på kräftor Sophie åt nog flest men det var ju detta hon längtat efter.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi var inte igång så länge denna kväll utan vi var alla skapligt i säng, jag sist efter ha diskat och plockat undan.
 
Söndagen så gjorde Sophie och Emma frukost till 10 och vi satte sedan fart. Jag började packa för en vecka nästan på sjukhus och Sophie skulle till Skärholmen med Tilda. Emma och Sebastian skulle också till Skärholmen så Pelle och jag blev själva. Vi åkte iväg till Janne och Lotta för att låna filmer och så tog vi en fika hos Yvonne och Tomas. Vi åkte sedan och handlade mat som jag kan ha på sjukhuset och så ringde vi Sophie och kollade om de ville åka hem och de ville de så en hämtning i Skärholmen blev det. Hemma väntade Jörgen och Johan på en fika och killarna satt och snackade ett tag och vår Sebastian kom också. Jag lagade en gryta och skyndade på Sophie att packa ihop sina saker som skulle med. Det var inte med snabba steg hon packade. När vi var färdigpackade så var det dags för middag och vi var familjen samlad till en söndagsmiddag, vid matbordet började Sophie gråta för nu börjar det visa sig rädsla och oro. Vi kramades en stund och sedan försökte vi äta det är inte så lätt för man mår nästan illa av oro.
 
Sophie gick efter middagen upp och duschade sig med svamparna som vi fått från sjukhuset och när hon var klar så satte jag emblaplåster på henne. Vid kvart i fem kramade vi om Emma;Sebastian och Sebastian och så gav vi oss iväg. Det var med tunga steg vi gick upp till avdelningen och anmälde att Sophie kommit. Vi blev visade in på ett rum samma rum som vi fick första gången vi var här den 14 juni vilket känns som en evighet sen. Skönt med eget rum och syster Maria kom in och satte ett extraplåster på handen. Pelle och Sophie spelade uno och jag stickade, nu behöver jag mer garn så jag får be mamma och Siv köpa kanske.
 
Pelle åkte hem vid 6 och Sophie fick följa med för att sätta in en infart, hon ska ju få dropp inatt och så ska hon duscha en gång till ikväll,sängen ska bäddas rent och sedan ska hon duscha en gång till imorgonbitti. Pelle ska vara här vid 7 imorgon och vid 7.50 ska vi gå ner till  operation Sophie står som nummer 1 och vi vet ju att morgondagen kommer att bli världens längsta dag. Så nu hoppas vi på en god sömn inatt Sophie ska få lugnande och jag undrar om jag med kan få det.....
Vi kommer att uppdatera när vi känner oss redo för det men vi vill tacka alla för att ni finns med oss detta är hur svårt som helst att försöka förklara för det går intedet känns som man befinner sig i ett vaccum och det är framför allt overkligt jag vill bara snabbspola bandet och att allt ska vara över men det går inte. Imorgon lägger vi vår dotters liv i händerna på kirurgerna och narkosläkarna och självklart så litar vi på dem men hur ska man orka med morgondagen och måndagsnatten jag vet inte men på något sätt kommer det säkert att gå.
 
Kramar till er alla från oss!
Omslagsbild
 
 

2 kommentarer:

Tobias sa...

Hej

Följer er blogg då jag själv fick diagnosen för ca tre veckor sedan på Karolinska. Ska göra en ny angiografi om en vecka och därefter ska läkarna föreslå en åtgärd – opertaion.
Vill gärna komma i kontakt med er och andra som har erfarenhet av moyamoya.

Alla styrkekramar till er!
Tobias

Unknown sa...

Tänker på er! Helt övertygad om att det går bra, men jag vet ju själv hur tankarna går. Ta hand om er och kämpa på!

Tobias, du får gärna kontakta mig (sanna.b.adrian@gmail.com) om du vill prata. Jag fick diagnos för 6 år sedan och nu börjar det vara dags för operation för min del.

Kramar från Sanna