Vi kom hem 2,5 tim senare till ett väldigt rent och fint hem. Jag slängde mig in i duschen och gjorde mig iordning för jag skulle vara i skolan för att prata om Sophies skolgång nästa vecka.
Jag gick upp till skolan och Sophie stannade hemma för farmor skulle komma och hjälpa Sophie med läxorna.
Jag träffade Sophies ansvarslärare Karin och bitr rektor Alexandra. Vi pratade om hur mycket Sophie kommer att orka för frågar man Sophie tror hon att hon klarar massor men det tror inte vi så ungefär 2-3 tim per dag blir lagom. Sophie och jag bestämmer vilka lektioner som är bäst att börja med. Vi pratade även om hur det är när Sophie är i skolan vad som man ska tänka på, jag förstår att de är osäkra och tycker det är lite läskigt att ha det ansvaret men de har inte det ansvaret det är vi som har och det vi ber om är hjälp om något skulle hända. Vi har ställt en tub med syrgas i skolan och vi har gett telefonnummer och sagt att ring alltid oss i första hand om det är allvarligt 112 mer vill vi inte. Sophie är ju duktig på att känna om något är på väg att hända och då vet hon hur syrgasen fungerar och kan sätta den själv och så ringer de till Pelle i första hand. Det som gör mig väldigt glad är att de är så snälla och tillmötesgående och vill verkligen hjälpa oss. Vi vet inte så mycket mer och läkarna vet inte så mycket mer utan vi måste vänta och se hur det går och prata med läkarna allt eftersom.
Jag gick hem till Sophie och farmor och Sophie hade nästan gjort klart allt som hon skulle göra vilket var väldigt skönt för henne. Vi fikade och pratade lite och så skulle farmor hjälpa till nästa vecka med körning om det behövdes.
Jag fick laga middag för Sophie hade bjudit över Håkan och Pomme på middag så jag slängde ihop en gryta och rösti. De kom vid sextiden och stannade drygt en timme för Calle spelade match i Mbhallen. Sophie och jag såg sedan på tv och Sophie var ledsen över att inte få vara på gården med sina kompisar alla i klassen skulle vara där men det blir fler fredagkvällar fast det är svårt att förstå när man verkligen vill något.
Elisabeth kom över vid halv tio och drack en kopp te. Hon och jag satt och pratade Sophie slappade vid tv. Elisabeth var kvar till tolv ungefär då hon åkte in till stan för att hämta grabbarna som varit en sväng på krogen.
Lördagmorgon så sov Pelle och Sophie längre. jag åt frukost själv och njöt av tystnaden. Efter frukost så velade jag fram och tillbaka vad jag skulle göra, ut och städa av tomten och kasta gamla blommor eller ta en lång tur i skogen. Jag bestämde mig för det senare och var ute i nästan 3 timmar och det var helt fantastiskt skönt. Jag är glad att jag gjorde det valet.
När jag kom hem hade Pelle och Sophie åkt. Men Pelle hade klippt gräset och rensat och ställt undan utemöblerna så jag rensade bara bort krukorna. Sophie skulle på teater och Pelle skulle hjälpa sin mamma och jag var alldeles själv ett litet tag för sen kom Sebastian hem och hälsade på. Vi satt och pratade och jag sa till honom att han nu måste se till och få iväg volvon hemma vi vill inte ha kvar den på vår tomt sätt in en annons på blocket och sälj bilen och alla däck skriv att den inte är körbar utan skriv vad som är fel bara vi blir av med den. Jag gav Sebastian en matlåda för han orkade inte laga mat. Pelle och Sophie kom hem vid 6 tiden och Pelle började rensa svamp och jag försökte göra crepes på mitt mjöl och smör och mjölk men det blev inte bra så jag gjorde en ugnspannkaka med svampstuvning och riven ost ,den blev helt okej.
Efter maten så gick Sophie upp till sig och vilade och Pelle rensade svamp till 21 och jag stekte den. Pelle och jag såg en film och jag stickade en sjal. Så var lördagen över.
Söndagen så vaknade jag sent jag var slut och hade så ont i min kropp fan ta smärtan måste ta tag i den. Sophie duschade och gjorde sig iordning sprudlande glad för hon skulle till Skärholmen med Ina och Ellen. Pelle och jag skjutsade Sophie till Skärholmen och så åkte vi till tippen och kastade saker. Sedan drog vi till Bauhaus och köpte ny upphägning till garderoben. Vi åkte hem och hämtade takräcket och sedan iväg till Johan och Elisabeth för att låna en lång stege. Vi tog en fika och pratade lite. Hemma sedan så ringde Pelle Sophie och då var tjejerna på väg hem på bussen och de skulle hem till oss. Pelle rensade stuprännorna och jag lagade söndagsmiddag. Sebastian skulle komma över och äta och hjälpa till och ta en hängränna. Sophie och tjejerna sjöng och levde runt uppe i Sophies rum och verkade ha kul. Sophie är verkligen lycklig och hon tycker att allt börjar bli som det var innan hon fick reda på att hon hade moyamoya. Det är så underbart att se och höra henne så glad och lycklig.
Vi tror ju att det kommer att visa sig att hon inte riktigt orkar allt som hon vill när hon ska försöka börja gå upp tidigt och så skolarbetet på det. Vi får göra som läkaren sa lite i taget men hon är oförskämt pigg med tanke på att det gått 2 veckor sedan operationen. Barn har väl ett otroligt bra läkkött.
Sebastian kom med Alexander och de stannade fram till 8. Pelle har nu rensat klart all svamp och nu vill han inte att jag plockar mer för han tänker inte rensa mer. Sophie har gjort iordning sin skolväska och städat sitt rum så imorgon börjar hon skolan igen och tycker det ska bli jättekul. Jag ska nog ägna mig lite åt mig själv under den tiden och försöka börja promenera så kanske jag blir pigg igen och kanske kommer jag inte ha så ont i min kropp.
Som ni ser så lever vi ganska vanligt och det är väl så det ska vara men det är en konstig omställning från att ha haft det rörigt och sorgligt och det har gått fort väldigt fort och jag tror att jag har svårast med omställningen och nu förstår jag varför jag är heltidssjukskriven hela månaden läkarna kanske inte är så dumma va?
Jag ser fram emot att få börja jobba massor men jag tror att även jag behöver skolas in sakta för jag har verkligen lagt allt jobb åt sidan och inte tänkt på det överhuvudtaget. Jag får nog börja läsa mail och försöka läsa in mig på var någonstans mina kollegor är. Men först då kommer livet bli lite normalt när man går till jobbet sen måste vi självklart ha med att vi vet att det kan hända något med Sophie när som helst och det är inget vi kan styra över.
Ja jobbet saknar jag och mina kollegor........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar