Idag var Sophie på återbesök hos läkarna eftersom de är fundersamma över hennes huvudvärk och att hon har börjat svimma. Och vi fick vänta en halvtimme på läkarna och sedan fick vi gå in....
Dagen började bra genom att Sophie imorse konstaterade att det nu är 2 veckor kvar till vi åker och hon var väldigt glad. Hon följde med mig till jobbet för att jag skulle kunna jobba på och få undan en del saker. Vi skulle vara på sjukhuset kl 15.00 och halv fyra fick vi gå in till läkarna. De började prata om hur de gått igenom bilder och det de konstaterade var att det kommer behövas en operation. Vi visste ju att detta var Sophies absolut största skräck och hon blev ju såklart jätteledsen. Läkarna förklarade att blodflödet inte är så bra fram både på höger och vänster sida och en till operation behövs men vilken vet de inte än. Det kan bli en sådan som hon gjort där man lyfter ner kärl på duran eller så kan man borra små hål för att stimulera kärlen till ett flöde. Jag fattar inte riktigt och jag har nog inte tagit in allt men hjälp mig att hitta styrka och att orka är det ända jag känner. Jag känner mig vilsen och liten igen och då undrar jag hur Sophie känner sig.
Vi fick veta att imorgon är det läkarkonferens och de kommer att höra av sig till oss om det är så att de vill ha kompletterande undersökningar annars ska vi vara på Q82 på onsdagmorgon kl 09.30.
Allt försvann och man blev helt ostrukturerad i huvudet. Pelle fyller år och vi ska ju fira honom och vad ska man laga för mat.....ingen present inköpt inget inget....bara tomt...
Pelle hämtade en söndergråten Sophie och mig på sjukhuset och vi åkte hem konstaterade att jag behöver handla jag ska ha bokcirkel imorgon och vi behöver mat på bordet. Sebastian och Emma ringde vi ju till efter sjukhusbesöket och även mor-farföräldrarna. Hemma tog jag kontakt med Min Stora Dag för att tala om att vi inte kommer att kunna åka och Birgitta sa att "Säg till Sophie att hennes dröm finns kvar och den kan hon se fram mot i höst" men det är klart att även hon tyckte detta var tråkigt. Vi åkte och handlade och sedan hem för att äta födelsedagsmiddag och vi fick en ganska bra kväll ändå med lite skratt. På nått sätt fixar vi ju detta men just nu är det lite väl mycket som händer våra familjemedlemmar i släkten och frågan kan ju vara när tar det slut?
Jag är faktiskt lite rädd för att gå till jobbet för jag känner mig väldigt skör och har inte långt till gråt, men på nått sätt går det nog.
Jag har en låt nu i huvudet som vår präst Ulrica spelade när Anders Carlberg hade gått bort och den ger mig lite styrka och tårar såklart
http://www.youtube.com/watch?v=imoHgJO0738
 |
| Kreta finns kvar och resan likaså |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar