Vid kvart i ett var det dags att rulla ner sängen med Sophie i ner till operationssalen. Jag och sköterskan körde sängen genom kulvertar lång var det innan vi kom fram till salen. Vi fick vänta in narkosläkaren och narkossköterskan en liten stund och Sophie fick se slangen de för upp i artären.Tänk vad man kan göra vilken tur vi har som bor så att det faktiskt går att göra sådana saker.
Teamet kom och de förberedde och narkosläkaren var inte nöjd för hon kunde inte få ett bra EKG och hon sa att hon var petig vilket jag tycker är otroligt bra. Efter ett tag så fick Sophie lugnande och då blev hon lite känslosam och äntligen kommer gråten. Jag pussade på henne och klappade och det var nog skönt för henne att lätta på trycket. Jag var kvar till hon sov och jag kommer aldrig tycka att se när man söver någon men om hon klarar av att vara stark då ska väl jag också fixa det.
 |
| Snart dags att sova |
Jag gick upp och satte mig och försökte jobba lite det gick väl sådär men lite fick jag gjort och jag surfade runt och läste en stund. Vid tretiden så ringde de och sa att jag kunde gå ner till uppvaket. Sophie var sur och trött såklart och hon ville inte ha kvar infarten för den gjorde ont men den var tvungen att vara kvar en stund sa narkosläkaren. Hon låg och vilade men var ovanligt pigg för att ha varit sövd och vid halv fem så tyckte de att de kunde ringa avdelningen och be dem komma ner och hämta Sophie. Det var bra för Sophie började bli både hungrig och kissnödig. Pelle kom och vi satt och väntade men ingen kom....
Vid halv sex ringde de upp igen och sa att vi var klara för att köras upp. Sophie blev sur och hon var jättehungrig och de hade sagt att hon kunde äta vid 5 tiden så hon ville bara upp för att äta och dricka. Vi väntade och väntade men ingen kom till slut ringde sköterskan upp igen vid kvart i sju och sa att nu är det tredje gången vi ringer och de sa att de kommer alldeles strax men de gjorde de inte. Det slutade med att sköterskan körde upp oss och vi blev mötta av personalen som hade väldigt mycket att göra samt att de inte är så mycket personal. Sophie frågade om de glömt bort henne.... men det är klart att de inte gjort utan de var många svårt sjuka barn inne. Sophie fick gå på toaletten äntligen och hon fick mat 3 potatisbullar med sylt, de räckte inte på långa vägar för en tjej som ätit frukost kvart över sex på morgonen så hon tog en portion pannbiff med nu var hon mätt och nöjd.Vi behövde vara kvar till 21 sedan fick vi lov att åka hem vilket var otroligt skönt det är alltid bättre att vara hemma.
Tisdagen sov Sophie lite längre men gick sedan till skolan och var med på 2 lektioner och lunch. Hon ringde på vägen hem och sa att hon hade ont i ljumsken där de gjort angion. Jag sa att ta det lugnt och gå hem så kollar vi ljumsken när hon kommer hem. Hon vilade hela eftermiddagen och vi åt middag och efter middagen så gick Sophie över till våra grannar en stund. Hon kom hem med ett litet sött ägg. Kvällen var lugn och stillsam men Sophie hade börjat blöda i ljumsken så jag ringde Q82 för att fråga vad jag skulle göra. Tryckförband på och sedan en catapresan till när hon ska sova för värken. Jag kollade ljumsken ett par gånger under natten för att se att det inte blödde mer.
Onsdagsmorgonen så gjorde vi oss klara för att bli hämtade vid 9 och avsläppta vi sjukhuset igen. Vi skulle vara uppe på avdelningen vid halv tio och det var vi. Det fanns ännu inget rum så vi satte oss i dagrummet och fikade. Vi fick sedan ett rum och vi installerade oss alltså plockade fram våra datorer. Sophie skulle vara nere på narkosbedömning kl 13 och så skulle Bengt titta förbi.
Mycket riktigt så tittade Bengt förbi men han tog med oss in till ett rum så vi fick se bilderna som de tagit vid angionen. Han berättade att dr Scott i Boston inte tyckte att det behövdes en operation utan man hellre skulle satsa på att medicinera henne med blodtryckssänkande medicin och de är de svenska läkarna tveksamma till. De vill nog hellre satsa på att göra 2 borrhål och lägga ner kärl i den tårtbit fram i huvudet som har en sämre blodtillförsel. Men beslutet måste tas av oss och jag tog beslut på att göra en operation för jag tror att de har rätt för jag förstår inte hur man tänker om man ska ge blodtrycksänkande medicin till en person som har dålig tillförsel på blodet det går inte ihop för mig...
Sophie blev givetvis ledsen för hon är rädd för hur det ser ut efter och hon kommer att få 2 gropar men man kan eventuellt lägga in titanplattor och Bengt visste inte riktigt hur han skulle göra. De kommer att raka håret lite på sidorna och det kan bli tufft med utväxt av hår men jag sa till Sophie att det kan vi lösa man kan knyta fast hår så det ser bra ut. Om detta hjälper mot att hon slipper ha ont i huvudet så är det ju kanon. Sophie sa "vi gör väl det då" jag tror och hoppas på att det är ett rätt beslut. Operationen kommer inte heller att vara så lång som den förra utan denna tar ca 1,5 tim så en halv dag med för och efterarbete otroligt skönt tyckte jag. Blir lite lättare att överleva dagen då.
Vi gick tillbaka till rummet och hängde ett tag innan vi gick och åt lunch. Tio i ett gick vi ner till narkosläkaren för att prata om operationen och de farhågor Sophie har. De har redan en plan på olika smärtlindringar eftersom de vet att Sophie inte vill må illa så det blir nog jättebra. Det verkar inte heller som hon behöver ligga på BIVA efter operationen utan kan ligga på uppvaket och det tyder ju på att hon antagligen kommer bli piggare fortare (hoppas jag).
Vid halv tre så kom Malin från Min Stora Dag och hälsade på. Hon hade en stor påse godis och en tidning med till Sophie. Vi fikade pratade och planerade lite för vad som händer framöver. Malin och Sophie ska hänga lite när hon blir bättre Malin ville ha hjälp med att bli lite tuffare så Sophie ska hjälpa henne med start på höjdbanan ute vid Hellasgården men först ska de träffas i nästa vecka och måla naglar och sätta på bronze puder så att Sophie känner lite av Kreta...Hon stannade till kvart i fyra och då gick vi tillbaka till rummet och vilade.
Pelle kom vid 18 tiden och han hade på Sophies önskan köpt med sig Palmyra kebab som vi avnjöt tillsammans. Sophie hade duschat en gång men skulle göra det en gång till men innan dess så var det dags att sätta en infart och ta blodprover. Sköterskan försökte 3 gånger sen sa hon att jag ringer narkosen så de får komma upp. Det skulle ta en stund innan de kom så Sophie duschade och gjorde sig klar och sedan hopp i säng. Narkosen kom och vi fick gå in i undersökningsrummet igen och ja han hittade ett kärl men det sprack och han kom in i ett annat men blodet ville inte rinna utan det var väldigt trögflytande. De fick sina 3 smårör och Sophie fick sin infart. Hon är otroligt duktig hon säger inget när de gräver runt och ingen bedövningssalva. Hon är verkligen en krigare och kämpe.
Det är tufft att vara 13 år och de ska göra hål i huvudet på henne och man vet inte hur det kommer se ut efteråt och en bästa kommentaren under dagen var när sjuksköterskan frågade Sophie vad hon skulle bli när hon blev stor "Ja jag tänkte ju bli skådespelerska men nu vet man ju inte hur jag kommer se ut så,,,," och hon tittade surt på mig.
Ja vi ser fram med tillförsikt och hoppas på att huvudvärken försvinner i och med operationen och ja vi kommer vara skakiga och lite rädda imorgon iallafall. Men på något sätt så känner jag mig ganska lugn, men man vet aldrig......
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar