Ja Sophie har väl en del att ta igen hon lever ut och blommar som en riktig liten tonåring.
Hon käftar tillbaka och har börjat bli lite spydig men vi ser det som ett sundhetstecken och vi får nu agera mer som bestämda tonårsföräldrar.
Det är helt fantastiskt att hon inte längre har ont i huvudet och det känns som jättelänge sedan hon hade ont. Hon har börjat fått tillbaka lite känsel uppe på huvudet men det är ju inte säkert att hon kommer att få tillbaka någon heller. Men det har hon nog vant sig vid idag.
Det är helt fantastiskt att ha en tjej som helt plötsligt sprudlar av liv, hänger med kompisar,spelar fotboll och framför allt vill vara med på det mesta. Hon har till och med nickat en fotboll men det gjorde lite ont.
Hon ska ju leva så normalt som hon bara kan och lära sig själv att känna efter hur mycket hon kan göra.
Så just nu lever livet precis som vi hade innan juni förra året, tänk det har inte ännu gått ett år men det känns som om det gått otroligt lång tid.
Sophie var uppe i Järvsö över Kristi Himmelfärd och hjälpte till att klyva ved,åkte fyrhjuling och hängde med sina kusiner,farmor,farfar,farbror och Pelle. Emma var på Gotland med mormor och morfar och jag fick vara hemma själv några dagar vilket var otroligt skönt. Livet kändes just då väldigt bra. Men samtidigt så lever vi dag för dag och ibland känns det som ska vi verkligen ha det så här bra eller kommer det ett bakslag? Vi hoppas och givetvis tror vi att det kommer att vara bra.
Tyvärr så blev det ett jobbigt slut på helgen. Min pappa drabbades i söndags av en kraftig hjärtinfarkt och vi blev alla återigen påminda om att livet är skört. Själv kan jag bara känna hur mycket kan vi i vår släkt drabbas av på ett år? Sophies moyamoya, min storasysters svåra bilolycka och nu min pappa när tar det slut på eländet eller är detta livet? Jag tycker inte att livet varit så väldigt enkelt just nu men min pappa mår efter omständigheterna lite bättre så sakta sakta blickar vi framåt igen.....
Jag säger bara att ta vara på varandra och var rädda om varandra man vet aldrig vad som händer.
Men ibland funderar jag på hur mycket man orkar? Och om jag faller vem fångar mig då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar