Fjärde dagen

Den 11 juni: Vaknade vi inte så utsövda och det märktes på avdelningen att helgen var över, mer personal och mer liv. Vi börjar nu känna till en del av personalen och vissa får Sophie mer förtroende för och tycker mer om. Farmor kom på besök och hade med sig körsbär och tidning och godis. Hon var snäll och stannade kvar med Sophie medan jag fick skjuts hem av Pelle för att återigen packa en ombytesväska. VI lever numera efter dag till dag metoden ingen säger något mer. När jag kom tillbaka smet vi ut en stund för att träffa Tilda och Natalie från Sophies klass som ville komma upp och hälsa på. Vi slog följe med farmor ner och träffade tjejerna nere i fiket. Jag köpte glass och bakverk till dem och gick ut och satte mig i solen och ringde några samtal. Efter en halvtimme gick jag tillbaka och då var Sophie helt slut och ville gå tillbaka till avdelningen. Hon har ingen stor matlust så här får man köra mutmetoden för att hon ska få i sig mat. Dr Åsa barnneurolog kom in och pratade med oss och var inte så klar med vad det var som var galet men att de skulle fortsätta med cortisonet ikväll igen och så avvaktar man mer provsvar. Vi såg på film och fotboll och slappade sedan.

 Vid 21 kom de in med den andra dosen cortison och nu var det ingen lek längre. Sophie grät och det gjorde jätteont hon fick utslag men framför allt var det smärtsamt när cortisonet rann in i infarten i handen, Hon mådde illa och var superledsen. Efter 2 timmars helvete för henne så var den andra dosen klar och fast de tog bort cortisonet så hade hon så ont i sin infart. Hon svullnade mer om läpparna och de blev lite blåaktiga och hon var inte sig själv så jag ringde in nattsköterskan. Hon spolade infarten och Sophie grät mer och då frågade hon om det verkligen gör så ont. Sophie hulkade fram att det svider så. Hon tog bort den och sa att hon skulle ringa till bakjouren så det kom en doktor och tittade på henne. Jag hade lagom lugnat Sophie och fått henne att somna när läkaren kom in vilket resulterade i att hon vaknade igen klockan var nog närmare 01.30. Han tyckte inte att rodnaden var utav medicinen utan frågade om hon ätit något annorlunda och det enda vi kunde komma på var körsbär för första gången i år. Han trodde det var det och vi ska låta bli körsbär just nu. Vi somnade och blev bara väckta varannan timme denna natt.