Jag föddes den 9 augusti på Huddinge sjukhus och växte upp i en trygg och kärleksfull familj bestående av en mamma, en pappa, en son och två döttrar, inget konstigt med det. Helt enkelt en helt vanlig Svensson familj. Som liten minns jag att jag alltid var glad och sprallig, många skulle nog tyckt att jag blev lite mycket ibland och det är Emma ett levande exempel på.
Jag hade mycket energi och ville alltid ha något att göra, trots det så fanns det en sak jag älskade att göra tyst och det var att åka bil. Jag brukade fråga pappa djupa frågor när vi åkte bil bara vi såsom, "vart kom alla stjärnor ifrån en gång i tiden?" och "Hur kommer det ljus ur gatulamporna?". Jag pratade mest hela tiden som liten, nu också för den delen men idag är det med mer valda ord jag pratar. Jag älskade naturen och var säkert ute minst 10 timmar om dagen, något som tyvärr försvann med åren..
Mina absolut största förebilder som liten var Emma och Sebbe, men eftersom jag ofta ville göra samma saker som dom var det svårt att hålla sams och det resulterade med att jag flydde till vår kusin Alex som alltid tagit hand om mig. Alex kunde lura i mig vad som helst, Sebbe också haha.
Emma och jag har alltid haft det lite knepigare med vår syskonrelation och kan ena sekunden vara bästa vänner och i nästa sekund stå och skrika att den andre är dum i huvudet och efterbliven.
Dum blodin var något jag fick höra av mina kära syskon ganska ofta och jag minns hur ledsen jag vart, gång på gång alltid lika ledsen.
Det sista jag ville var att uppfattas som dum och har därför alltid lagt en stor press på mig själv för att visa att jag kan mer än vad alla tror.
Jag älskade att lära mig nya saker och lärde gärna andra saker. Jag har alltid älskat vattnet och havet, både att var vid det eller ute på det. Det kanske förklarar en del varför jag alltid gillat seglarstilen, marinblått och vitt.
Nåja som alla andra växte jag upp och fick mer och mer att hålla koll på, jag spelade fotboll fram till våren 2012 då jag kände att något var fel och det var inte lika roligt längre. Jag var absolut ingen stjärna men det var aldrig viktigt för mig att göra flest mål eller att göra snyggast passar, det var känslan av att vara delaktig i något och jag vet att trots att jag inte var nån superduktig fotbollsspelare så var jag en desto bättre lagkamrat och jag har alltid spridit glädje runt omkring mig med min positiva energi.
Jag kommer ihåg mycket från min barndom och det mesta är bra, självklart minns jag dåliga saker också men det är bara tråkigt att ta upp saker som hände för 10 år sedan:)
Så inte mer om min yngre barndom utan nu hoppar vi till att jag är ungefär 7-11 år, jag var ganska sprallig och hade fortfarande mycket energi. Jag älskade uppmärksamhet och kameror, jag minns när jag och pappa var i London någonstans så var det en japan som frågade om han fick ta kort på mig och självklart tackade jag inte nej;)
Jag har alltid haft mycket kompisar och har alltid gillat mycket liv och rörelse runt omkring mig, men som tur är har jag haft många olika "klickar" av vänner och det har gjort att jag har lärt mig anpassa mig efter omgivningen.
Att jag haft mycket kompisar har varit bra för mig, det har varit viktigt för mig men sen jag blev har det mer eller mindre skadat mig.. Jag har verkligen fått se vilka vänner som varit äkta och inte, det har varit ett stort problem för mig att ha missat saker och det beror på att jag har ett sjukt stort kontrollbehov som med hjälp av bla KBT blivit mycket bättre.
Det året jag blev sjuk, visste jag redan tidigt på våren att något var fel.. Så fort jag bara tränade lite så mådde jag dåligt, blev yr och fick en huvudvärk som aldrig funnits där innan. Jag slutade vara med på idrotten och tog det betydligt lugnare på fotbollen innan jag bestämde mig för att faktiskt sluta.
Mina tränare ville inte riktigt släppa mig då utan försökte få mig att inte sluta, jag blev erbjuden en plats i damlaget men jag kände verkligen inte för att fortsätta.. Bara att gå till skolan var en kamp, jag var helt utmattad och hade svårt att koncentrera mig på grund av huvudvärken och jag trodde det bara var en efterhängsen förkylning.
Emma tog studenten i juni och på hennes studentskiva kände jag att balansen blev sämre men jag tänkte inte på det utan gick i mina höga klackar och minglade runt med Emmas gäster men, sen när jag skulle gå ner för trappan till altanen så bara föll jag, jag hade ingen kontroll över min kropp men enda sen jag vart liten har jag ansetts som klumpig och det var även så den här gången.
Den dagen jag åkte in till akuten hade jag gått i skolan och var i Skärholmen med Tilda ( som tur var min bästa vän och kände mig bättre än någon annan) och Nattan och vi satt och pratade och plötsligt tappade jag all styrka och känsel i höger arm och mobilen bara föll. Vi ringde hem och dom sa att vi skulle försöka ta oss hemåt så vi ledde våra cyklar hem till Tilda och så kom pappa och hämtade mig och Tilda och vi åkte hem hit där mamma fick göra en egen liten bedömning med hjälp av att nypa i handen och även sticka med kockkniven men jag kände verkligen ingenting.
Dagen innan jag fick diagnosen kom alla läkare in i mitt rum och satte sig i en halvcirkel framför sängen och när dom gått sa jag till mamma att det är något allvarligt! hon trodde mig inte men jag litade på magkänslan och det faktum att doktorer gör så i filmer och jag hade tyvärr rätt.
Den sommaren har varit den värsta i mitt liv.. Det var in och ut på sjukhus och bara ta det lugnt heeela sommaren, vilket inte är vad jag är van vid.
Sen i september samma år utfördes en operation, en operation jag var bombsäker på skulle gå dåligt. Jag var säker på att jag skulle dö.. Jag hade skrivit ett brev till familjen och gömt i mitt rum för jag tänkte att dom skulle ju behöva tömma rummet.
Jag tror att det var veckan innan operations datumet jag vaknade mitt i natten utav panik och ångest som hade uppstått av att jag hade drömt om min egen begravning, jag såg den liksom snett uppifrån och jag såg alla där, familjen, mina vänner, släkten, alla var där och det kändes så himla äkta liksom.
Sen november 2012 har jag inte varit rädd för döden längre för på något skumt sett visade den där drömmen endå att livet går vidare.. Men som jag var säker på så blev resultaten av operationen inte så där super bra, jag var nu tvungen att lära mig leva med en huvudvärk jag aldrig någonsin vart med om. Men jag kan garantera att perioden runt omkring där har gjort mig till den jag är idag och den här fucking moyamoyan har stärkt mig till en nivå jag aldrig skulle uppnått annars. Självklart tycker jag det är hur orättvisst som helst att just jag på 1 000 000 barn skulle få den här sjukdomen men sen tänker jag igen att jag har styrkan att slå sjukdomen annars skulle jag aldrig fått den.
Ikväll har varit en jobbig och känslosam kväll, jag har stängt in mig på mitt rum och lyssnat på depp musik och bara skrivit och gråtit, men det behövdes ikväll. Sen jag blev sjuk har quotes (eller citat) blivit en stor del av mitt liv och jag kan relatera till så mycket mer än jag kunde förut, jag har fått en djupare syn på saker o ting. Jag tänker avsluta detta inlägg med ett quote och en bild som alltid får mig att tänka positivt, en bild som för mig betyder lycka och kärlek!
"She is clothed in strength and dignity, and she laughs without fear of the future"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar