Andra dagen

Den 9 juni: Vi åt frukost i lugn och ro vi visste inte att det skulle bli den sista på ett tag. Vi läste tidnigen och pratade lite. Vid 11.30 så åkte Pelle och Sophie iväg igen till Huddinge sjukhus och jag började städa huset, tvätta och framför allt så skulle jag hjälpa Emma att städa och röja ut sitt rum. Jag ringde vid 13.00 tiden men då visste inte Pelle så mycket utan vi sa att vi får höras av senare. Pelle ringde någon timme senare och sa att de skulle lägga in Sophie och att jag skulle packa en väska med saker så skulle han komma hem och hämta mig fort för att Sophie skulle göra en skiktröntgen kl 14.45. På vägen tillbaka till sjukhuset ringde Sophie och sa att hon skulle ner till röntgen och vi skyndade oss så mycket vi kunde. Jag kom fram till sjukhuset flåsade iväg med väska datorer och mat ner till röntgen och som tur var hade hon inte gått in ännu utan fem minuter senare så fick vi gå in. Sophie fick lägga sig på en stor brits och jag fick ett blyförkläde. De förklarade att det var viktigt att hon låg helt stilla under undersökningen. hon var superduktig när hon kördes in i den stora "flygplansmotorn" som vi döpte den till för den lät och snurrade fort. Vi fick skynda oss ut eftersom det kom ett akutfall. Vi gick sedan i detta stora sjukhus labyrinter tillbaka till avdelningen som hon låg på B88.

Där installerade vi oss och väntan började. Efter ett tag kom det en läkare in och sa att de under kvällen skulle ta ett ryggmärgsprov och det var ju något hon visste var läskigt eftersom hennes storebror hade gjort det och förklarat hur ont det gjorde. Vi hjälptes åt och förklarade att med Embla salva så bedövas ju området och det kommer att gå bra. Hon fick infarter i händerna och det togs en massa prover. Vid 21.15 kom läkare och barnsjuksköterska och sa att det var dax för sticket. Vi fick gå in i ett annat rum och Sophie fick lägga sig på britsen. Läkaren förklarade att hon var tvungen att kura ihop sig som en katt så att det blev en bra böj på ryggen. Läkaren kände efter om Sophie kände något av nålen på det bedövade området det gjorde hon ju inte så nu böjde Sophie ryggen och kurade ihop sig och läkaren kunde börja. Tyvärr så visade det sig att bedövningssalvan inte räcker hela vägen in och det gjorde såklart ont och Sophie började gråta men hon låg helt blixtstilla och var jätteduktig. De fick 4 rör som de skickade till analys. Vi gick tillbaka in på vårt rum och Sophie förberedde sig för natten medan jag såg på fotboll