Sophie har sedan i oktober när vi fick svar från Boston om att det finns inget man kan göra åt hennes värk just nu hamnat i en depression hon mår rent ut sagt "piss".
Hon sover inte på nätterna och det är väl en av de största bovarna i hennes välmående.Sömn är ju superviktigt och hon sover någon timme sedan vaknar hon och får ibland ångest och ibland panikattacker.
Hon har ju fortfarande väldigt ont i sitt huvud och vi har gjort en deal med henne att inte fråga eller lägga oss i utan hon får självberätta om det är något som blir värre.
Hon är väldigt arg nu för tiden och hon kämpar med skolan och läxläsning. Hon är inte alls smma glada tjej som vi är vana att ha att göra med.
Självklart handlar det här om att hon nu kommit in i en acceptansfas, hon vet ju att hon är sjuk och hon försöker nu acceptera värken och det kan inte vara lätt.
Hon ska få börja på Smärtkliniken men de skulle först få ihop en grupp och det trodde de att de skulle få i början av nästa år.
Hon går hos sin psykolog en gång per vecka och hon har idag träffat en läkare för att diskutera om hon skulle börja äta antidepressiva tabletter.
Hon äter ju redan saroten mot värken i huvudet och det är ju även en tablett som används som antidepressiv så det kommer att tas upp på stormötet som vi ska ha den 18 december.
Hon är så ledsen och låg att det är skrämmande att se och vara nära. Det var hur hemskt det än kan låta mycket lättare när hon var sjuk i början och fortfarande hade hopp, nu verkar det som om hoppet om bot har försvunnit även om vi försöker förklara att så är inte fallet man vet ju inte om ett tag. För henne är det just nu bara svart/vitt.
Jag som var på väg tillbaka till jobbet och trodde att det skulle gå bra har slungats tillbaka till en rädsla som jag absolut inte har ingen aning om vad jag kan,bör, ska göra? Jon tar ut sin ilska på mig och det är väl något jag får försöka klara av men även jag har känslor,ork för att ta emot. Vi har pratat om detta och Sophie säger själv att hon vågar vara sig själv med mig och det är en trygg punkt för henne. Men jag ska inte sticka under stol med att det gör ont så fruktansvärt ont att höra och se hur hon mår just nu. Hjälplöshet är fruktansvärt och jag är van att hitta lösningar men i denna stund kan jag inte det......
Först trodde vi att det skulle gå över men det gör det inte och alla läkare är mycket bekymrade och vi ska som sagt ha ett stort möte den 18 december och då kommer neurologen, smärtläkare,psykolog,psykdoktor,smärtkliniken och troligen neurokirurgen att vara med. Vi måste hitta en plan på hur vi kan hjälpa Sophie på bästa möjliga sätt.
Att se sitt barn lida på detta sätt är det tuffaste jag varit med om och i dagarna har jag märkt att mitt huvud inte fungerar längre jag börjar glömma,gör fel och jag vill verkligen inte tillbaka till det mörka hål jag precis tagit mig ur. Min läkare vill sjukskriva mig helt men det vill inte jag Sophie mår inte bättre för det snarare tvärtom....men just nu behöver jag ta det lite lugnt och försöka sova och vila för att komma igång igen.
Läkaren idag sa att det är nog inte vi som föräldrar som ska försöka hjälpa Sophie. Hon måste hitta saker som hon finner glädje i. Hon måste komma på vad hon vill göra, vad tycker hon om, osv.
Vi som föräldrar ska hjälpa och stötta, vi ska tjata om skola osv....
Så nu ni därute vad tycker ni att vi ska göra? Kan ni hjälpa till med att göra henne glad och lite lycklig.
Kom gärna med förslag Sophie har svårt att själv komma på något just nu vi måste fixa ett "Happykonto" till henne och som sagt förslag och hjälp tas tacksamt emot. Vad gör ni för att hitta glädje.....
Snälla hjälp Sophie att hitta glädje igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar