Vad har nu hänt?

Ja ska försöka att uppdatera lite vilket passar när man sitter på ett hotellrum i Linköping och inte vet vad man ska göra....

Sophie var i förra veckan på MR på barnavdelningen och jag hade ringt måndagen för att fråga om det var rätt eftersom de skulle ha en röntgen med kontrastvätska och ja det stämde. Sebastian skjutsade dit Sophie och mig och han passade på att smita in och kika hur en röntgensal såg ut.
Sophie klarar ju det där själv så vi satt kvar i väntrummet.
Sophie har gått till skolan som vanligt men hon är ju så klart trött och hon kämpar på.

Torsdagen så var det dags att åka till psykologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus (BUP)
Sophie fick gå in själv och hon var måttligt glad på sin mamma som tvingar dit henne men jag tror,vet att hon behöver detta. Hon var inne i ca 45 minuter och sedan kom de ut och psykologen sa att hon vill träffa Sophie varannan vecka på tisdagar t.o.m fram till jul men det kan bli längre.
Sophie förstår nog innerst inne att det är rätt och det finns sorg, ilska och oro inne i henne vilket är helt naturligt. Jag sa till Sophie att du behöver prata och hon kontrade med att det behöver du med mamma och jag sa att jag bokat tid till vår företagshälsovård för ett samtal på torsdag nästa vecka. Hon tittade på mig och sa men du behöver bara ett eller? Jag vet inte sa jag det får vi se när jag varit där. Sophie och jag åkte i förväg ut till Barkaby där vi skulle träffa Sebastian,Emma och Emmas Sebastian för att titta på lite kläder och skor. Och så avslutade vi kvällen med att äta på Pizza Hut och Sophie skålade för året som gott och nu blir det bättre!
Sophie blev väldigt lycklig på kvällen för hennes kompis hade lyckats få biljetter till One Direction Konserten i juni nästa. Hennes absoluta favoriter och långt fram ska de stå......

Fredagen åkte Sophie till sin farmor för att bo där över helgen för jag åkte med min bokcirkel till Göteborg och gick på bokmässan. Vid 16.00 tiden ringde Sophies kirurg Bengt Gustavsson och sa att de tittat på röngtenbilderna och det såg bra ut men.....hon måste ju göra en MR med kontrast för att de ska se ordentligt och jag sa att jag ringt och kollat detta på måndagen men okej det blev lite fel då......så nu väntar en ny remiss.

Lördagen var en riktigt lycklig dag Sophie fick gå tillbaka till sin teatergrupp i Huddinge och hon var så nöjd. Hon ska nu försöka att vara med alla gånger fram till föreställningen. På kvällen så råkade hon gäspa lite för stort så det small till i käken och drog mot örat. Sophie var orolig för det gjorde så ont och de hade ju bråkat med musklerna när de opererat henne för ett år sedan men vi sa att vi trodde det var en sträkning i musklerna.

Söndagen så pratade jag med Sophie och hon var så ledsen och hade ont i käken och så hade hon börjat blöda en massa näsblod.Jag sa att vi får kolla när jag kommer hem. Det var ju lite speciellt i söndags för Pelle kom hem från sin Usa resa 16 dagar har han varit borta och vi alla har längtat efter honom.Sophie ringde mig på tåget hem från Göteborg och sa att hon blödde en massa näsblod och hon fick inte stopp på det jag sa att hon skulle hämta blodstoppande vadd och försök få stopp på det om inte det fungerar och det fortsätter rinna så får du ringa till Sebastian.Jag kom hem lite innan Pelle kom, Emma hade hämtat några av killarna på Arlanda. Det blev en snabb uppackning av saker tjejerna framför allt beställt. Sebastian och jag fick också lite presenter.
Äntligen var vi samlade hela familjen igen otroligt skönt och kul!

Sophie fick en liten sömntablett inför natten för hon sover hur illa som helst så nu behöver hon få sova ut. tips mottages tacksamt vad kan man göra för att hon ska sova bättre?
Ja berättade även för Sophie att Bengt ringt och sagt att det ser bra ut på bilderna och det är väl bra? Men Sophie tittade på mig med tårar i ögonen och sa att det är väl inte bra varför har jag då så ont i huvudet? Hon har ju en poäng där.

På måndagsmorgonen väckte jag Sophie vid 06.40 och efter ett tag ropade Sophie hon blödde näsblod igen och det var inte lite och vi fick inte stopp på det men Pelle och jag åkte till jobbet och hon fick vara kvar hemma, Pelle var ju inte så långt borta om det var något. Jag skulle ju åka iväg på en liten resa Linköping,möte med Nyköping, Kalmar och sedan Torsås på onsdag så jag kommer hem sent onsdagkväll. Sophie var idag på ögonkontroll och hon ser bra och det finns inget tryck bakom ögonen. Skönt något positivt.

Jag lägger här nere till vad Sophie själv skrev på instagram på ettårsdagen av operationen hon skriver väldigt klokt,starkt och rörande. Hon kommer att klara sig bra i livet med (tyvärr) all den erfarenhet hon fått under det gånga året.

 

sophieprivaaat  

Långt år... Det känns som förra veckan jag var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen... Jag visste inte om jag skulle vakna igen, jag hade skrivit ett långt brev och lagt i mitt rum ifall jag inte skulle komma hem igen.. Förutom min familj så finns det 3 personer som funnits där och stöttat mig och alltid stöttat mig igenom allt! Ni vet vilka ni är Så aa fyra ärr maaaassa månader på astrid lindgrens barnsjukhus Q82, jag såg barn komma och gå nästan varje dag och tänkte varför kan inte jag få åka hem? Jag mår ju mycket bättre än dom! Men det har bara gjort mig starkare och stolt över att jag faktiskt klarat allt relativt bra Kärlek till alla mina vänner som får mig att skratta dom dagar jag helst bara skulle ligga kvar i sängen och gråta <3

 

Andra utredningsdagen

På torsdagen då var vi tillbaka på sjukhuset för att Sophie skulle få träffa specialoedagogen . Sophie gick in vid 09.30 och komut vid 11.30 för lunch. Hon hade jobbat med matte,svenska,engelska och hon tyckte nog att det gick bra. Vi åt lunch nere í kafeterian för det var så himla kallr och dåligt väder.
12.30 var vi tillbaka för att Sophie skulle fortsätta med övningarna och det gick förvånadsvärt fort.
Hon var klar redan efter 1 timme så det måste ha gott bra tror vi.
Nu väntar vi på resultatet och mötet med det mobila teamet.
Efter sjukhuset åkte Sophie hem för hon var jättetrött och jag åkte iväg och fixade lite saker när jag ändå var ledig och hade tid över.

Sophie går i skolan som vanligt och på fredagskvällen så gick hon till gården för att hänga med kompisar. Det är roligt att vi har fått en gårdsunge och jag tycker det är kul att hon vill hänga där men senast 22.00 ska hon vara hemma. Hon kom 21.50 och jag hade somnat på soffan och hennes kommentar var att varför går du inte och lägger dig. Sömndrucken svarade jag att jag vill vara vaken när du kommer hem......

På lördagen så åkte Sophie ut med Ellen, Jossan och Ellens pappa till deras båt. Tjejerna var där ute över helgen och badade och solade och bara hade det mysigt. Själv var jag ute och flanerade på stan med Lena och fick vuxen tid vilket behöver fyllas på.

Söndagen fortsatte jag rensa och slänga. Vad skräp man samlar på sig och nu är det bara att fortsätta hela hösten och slänga massor det känns bra.

Sophie kom hem på eftermiddagen och var väldigt trött. Hon åt lunch och gick sedan upp och sov ett tag.

Så här känner sig Sophie ibland

Sebastian kom hemförbi helt plötsligt, han behövde komma hemifrån för han har legat sjuk sedan i torsdags. Emma kom hem efter en shopingrunda med sin Sebastian. Vi åt söndgsmiddag och sedan satt vi och prtade och tittade på kort från våra resor. Vi hade riktig kvalitetstid och det var supermysigt, men nu börjar vi faktiskt sakna Pelle han har varit borta lite mer än en vecka och kommer hem nu på söndag och det ser vi alla fram mot.

Den här veckan ska Sophie på MR röntgen och sedan ska hon träffa psykologen vilket är jättebra. Så jag uppdaterar väl lite sporadiskt igen.

Syskonkärlek och våra älskade ungar

Tillbaka på sjukhuset för att möta mobila teamet

Måndagen den 16 september så åkte Sophie och jag till sjukhuset för att träffa mobila teamet. Vi svor lite för nu verkligen vräkte regnet ner och vi som är lite bortskämda med att Pelle är med och skjusar oss har  sin trip i Usa med sina killkompisar i hela 16 dagar. Det är han helt klart värd att bara få göra roliga saker med sina kompisar.

KL 9.00 skulle vi vara där men lokaltrafiken i Stockholm fungerar sådar,vi hade tagit en buss som skulle varit framme 08.45 men den var framme 9.05.
Väl framme så kom det en psykolog och hämtade Sophie och en kurator hämtade mig. Sophie skulle jobba i olika pass under dagen med avbrott för lunch och lite bensträckare. Hon skulle jobba på fram till 14.30 och jag skulle prata med kuratorn till ca 11.30.

Vi gick in i olika rum där jag útfrågad av kuratorn om hur vi upplever Sophie nu snart ett år efter första operationen och nästan 5 månader efter den andra. Hon berättade att de alltid gör så med patienter som har opererat hjärnan eller har fått någon annan form av skada i huvudet. De har aldrig sedan 2007 haft någon patient med moyamoya så de hade läst på lite. Det var tungt och svårt och prata om det här året och jag blev väldigt känslomässigt berörd flera gånger när jag tänker på vad vi faktiskt har genomgått. Vi upplever ju Sophie som en "duktig flicka" hon har alltid haft det väldigt lätt för sig i skolan och har inte behövt plugga speciellt mycket. Idag är hon stressad över att det inte fungerar längre hon tycker själv att hon har blivit sämre. Vi har hela tiden sagt att hon inte kan jämföra sig med sina klasskompisar utan bara förbättra sina egna resultat. Men hon vill ju vara på topp hela tiden och det är tyvärr inte så. Det är en del som vi upplever har blivit lite sämre framför allt matematiken och siffror,att komma ihåg (korttidsminnet) och lite andra saker.
Sophie fick göra en massa olika tester hon fick räkna,upprepa ord,ordförståelse,rita figurer utifrån att ha sett dem på bild och sedan komma ihåg och lite fler saker.
Vid ca 11.30 gick vi till matsalen och åt lunch och gick sedan bort och köpte tidningar till mig så jag hade något att göra efter lunch.

12.30 var vi tillbaka och Sophie fick fortsätta sina övningar och strax före 14.30 kom de ut och hämtade mig.

Psykologen berättade väldigt kortfattat vad de gjort och att hela teamet efter torsdag (Sophie ska träffa en specialpedagog då i 6 tim) tillsammans med en nevroläkare för att se över resultaten frn utredningen,vad skolan sagt och vad i sagt. Sedan kommer vi att ha et möte med dem där de lägger fram vad Sophie kan tänkas behöva hjälp med. De kommer även att vara länken mellan skolan och oss vilket innebär att specialpedagogen kommer att träffa skolan för att rekomendera en del förändringar för Sophie som hon kan tänkas behöva. Nu har vi ett bra samarbete med skolan så jag tror det löser sig om det skulle behövas.

Psykologen berättade väldigt kort att Sophie har en del förändringar som faktiskt har försämrats speciellt efter operation 2 när man var nere i pannloben. Fördelen är att Sophie är ung och fortfarande utvecklas och hjärnan är ju fantastisk på att reparera sig själv. Men hon har problem med sifffror, minnet, logiken, pedagogiken och planering. Så nu måste vi hjälpa henne att börja planera och strukturera upp vardagen och skapa rutiner.

Ja det var ju inte direkt nyheter men ändå faaann ok nu är det bara att börja strukturera upp vardagen och sätta rutiner för hela familjen.

När vi åkte från sjukhuset hoppade vi av vid Granit och köpte griffelpapper och griffelpenna. Sedan ville Sophie ha lösnaglar för det var ju skolfotografering idag.

Väl hemma så satte vi upp lappar och bestämde hur vi skulle göra känns jättekonstigt men det måste ju göras. Vi kan hjälpa till med det vardagliga livet och så får skolan hjälpa henne där. Och förhoppningsvis så kommer det att bli bättre ganska fort.........

Sophie tog det hela väldigt bra men hon ler ju alltid och säger att allt är bra fast hon har huvudvärk upp till 8 på skalan. Hon har blivit riktigt duktig på att dölja sina nedgångar men det lyser igenom för mig jag ser och jag lider med henne. Förhoppningsvis får vi en tid till BUP snart så hon kan få prata av sig. Vi har fått en ögonundersökningstid den 30 september och väntar på en tid till MR.

Jag vet inte riktigt för när jag igår gick omkring och satte upp lappar så blev jag trött, jättetrött och jag vet inte var jag ska få styrkan ifrån att fortsätta,jag vet att det går men jag är slut totalt färdig och hittar ingen glädje längre. Jag brottas nog med demoner från året som gått och jag har väl aldrig tillåtit mig att faktiskt bearbeta det jag som mamma,flickvän,släkten.kompis,arbetskamrat gått igenom. Att jämnt ha ett dåligt samvete för att jag inte orkar,prestera, ta kontakt och hitta på saker och just nu är jag trött på det dåliga samvetet för det gör mig sjuk allvarligt sjuk. Hur gör man när det blir bakslag på bakslag och ständigt vara där och vara hurtfrisk. En konstt oro för hur kommer livet att bli? Aldrig att det blir normalt för det kan man ju inte säga, Sophie säger själv jag kommer ju alltid ha moyamoya och struma eller hur? Ja det stämmer men jag kommer att kunna leva ett normalt liv eller hur? Ja det är ju klart att hon kommer men för mig som mamma så kommer jag ju för alltid vara orolig för mina barn så det är ju bara att gilla läget. Ja nu har jag skrivit av mig  lite ilska och sorg, har nog bara en dålig dag idag.......

Så torsdag en dag till på sjukhuset.


 

Återbesök på sjukhuset

Den 10 septmber så gjorde vi ett återbesök på sjukhuset på neruologen och hos dr Pernilla Grillner.
Sophie har ju mått relativt bra hela sommaren men den andra veckan på Sardinien började huvudvärken komma tillbaka. Vi trodde att det ev kunde vara värmen och allt bad men det har ju visat sig att det har hållit i. Hon har haft lite mer och mindre ont men den har funnits där värken.
Som vanligt hjälper inga tabletter och hon har även svårt att somna på kvällarna. Hon tar circadin på kvällen och det hjälper inte så jättebra och vi har nu rensat sängen och i helgen ska hennes rum rensas ut så att det inte är stökigt. Tror att det påverkar nattsömnen samt alla elektroniska apparater lugn och harmoni ska testas.
Ja återbesöket, Sophie blev ledsen en stund innan när vi var på väg till sjukhuset och då kom det fram att hon framför allt i matematiken hade svårt att hänga med och förstå. De andra i klassen ligger så långt före och vi sa att de har ju inte varit borta ett helt år nästan. Vi kan prata med skolan och se vad vi kan göra, vi kan ta in en studdybuddy det finns massor vi kan hjälpa till med och alla vill hennés bästa. Vi vet att Sophie blir väldigt ledsen när hon sovit dåligt länge,värken har tagit över och när vi ska till sjukhuset för hon blir påmind om sin sjukdom väldigt tydligt.

Hon lugnade ner sig lite och vi spelade lite spel och så kom de fantastiska clownerna och hälsade på (Sophie gillar ju inte clowner utan tycker de är läskiga) Sophie fick en blomma och jag ett armband.
Vi gick in till Pernilla och satte oss och började prata. Sophie blev ledsen och Pernilla undrade vad det var och givetvis var det huvudvärken. Pernilla sa att Sophie såg mycket piggare ut när hon spelade fotbollsspel med Pelle än nu. Vi pratade om huvudvärken och var den satt och hur det kändes. Huvudvärken sitter på sidorna och bakåt vilket känns extra jobbigt för henne och det blir en påminnelse om operationen som hon förresten har börjat fråga om nu snart ett år senare kommer frågorna. Pernilla sa att det är inte ok att hon sks behöva ha ont i huvudet men det är bra att hon gjort så mycket saker och det verkar som om hon ändå är piggare. Vi har ju lärt oss att Sophie har ju en väldigt hög smärttröskel och är bra på att dölja sin smärta med ett leende.

Pernilla sa att de pratat om att de skulle skjuta på en MR röntgen till ett år efter operation men det var innan de nu fick veta att värken är tillbaka. Jag sa att jag tänkte maila och fråga inför Min Stora Dag resa men estämde själv att nä vi åer ändå ,vi kan inte riska att den bli inställd igen.
Åter till vad som nu ska göras: en ny MR med kontrast,ev sätta in en blodtryckssänkande medicin (den som var på tapeten innan operation 2 och som dr Scott i Boston rekomenderade och som jag var tveksam till) 2 dagar av utredning med mobila teamet och sedan ett besök hos psykologen igen pga av frågor kring operationen det är ju snart ett år sedan hon opererades.

Bengt kom förbi en snabbis och han höll med om vad som måste göras. Jag tycker det är bra för de kommer att ha bilder före,efter operation och sedan nästan ett år efter operation och kunna jämnföra hur det ser ut.

Ibland känns det som när man tror att allt är på väg till att bli normalt så slås benen undan igen och nu tror jag vi kommit till insikt att det kommer aldrig bli normalt vad det nu är....
Vi tar dagarna som de kommer och vi får försöka hjälpa Sophie så mycket vi kan men samtidigt så måste Sophie lära sig att hantera detta det är hon som kommer att leva med moyamoya livet ut. Vi andra kan bara finnas där (och självklart som mamma/pappa kommer man vara orolig resten av livet men det är man för alla sina barn)

Så på måndag och torsdag i nästa vecka ska vi vara på sjukhuset och Sophie ska utredas av mobila teamet. Jag har tagit semester 2 dagar för jag tror att det hade blivit mycket jobb för mig.
Pelle har nu äntligen fått åka iväg med sína killkompisar på en helt fantastisk roadtrip i Usa och det är han väl förtjänt av.
Så jag lär väl skriva igen efter nästa vecka!

Resten av dagarna i Side och mer kort kommer

Onsdagen den 21 augusti vaknade vi sent så vi skyndade oss på till frukostbuffén så man kan sitta och njuta ett tag. Idag hade Pelle även lagt ut handdukar ganska när poolen så vi testade på att ligga där. Personligen så gillar jag ju havet bättre men Sophie ville väldigt gärna ligga där. Det är så sjukt mycket människor vid poolen och det är verkligen först till kvarnen som gäller när det gäller stolar nära poolen (vi tror folk går ut på natten och markerar sina stolar) Vi trivs ju bra där vi ligger på gräsmattan i skuggan. Pelle och Sophie åkte vattenrutschkanorna och det tyckte de var grymt roligt och de plaskade ordentligt. Sebastian tröttnade först på att ligga stilla och gick tillbaka till rummet. Han vill gärna att det ska hända saker. Vi andra stod ut ganska länge och vi plaskade i poolen och läste massor och slumrade till lite i värmen. Vi gick hem vid 17 tiden och duschade och gjorde oss iordning för att ta en tur in till Side och gå ut och äta. Vi beställde en taxi och kom in till en stad full av aktiviteter och försäljning. Ibland kan det bli lite mycket och att säljarna är lite väl på. Tjejerna ville shoppa och det fick de med råge. Vi åt på en genuin turkisk restaurang och det var väldigt gott. Efter maten var vi redo att möta alla försäljaran som kastar sig över en. Sophie tyckte jag var kylig medan hon snällt log och stannade och pratade. Vi gick runt och tjejerna köpte sig en väska var det var ungefär vad de orkade med. Själv tittade jag på fina lampor men har svårt och bestämma mig om vi vill ha en sådan men vi har ju till söndag på oss. Jag är nämligen värdelös på att pruta jag vill bara handla och ha ett fast pris….

Vi tog en taxi hem efter att vi köpt på oss mer vatten och snacks och så drog vi till hotellet trötta, supermätta och lite slutkörda. Sophie var väldigt trött och hade ont i huvudet så jag gav henne circadin så hon skulle somna lättare givetvis även tabletter för huvudet. Vi ät lite arga på att värken har kommit tillbaka. Hon blir ju påverkad hela dagarna och hon blir lätt sur och ledsen. Hon har även många frågor kring operationen och hon bearbetar nog sitt skitår hela tiden. Hon fick lyssna på Sarah Dawnfinder på sommar och när hon spelade ”Kärleksvisan” så började hon gråta och sa att jag inte kan höra denna låt utan att börja gråta. Som sagt tror jag att vi måste ta kontakt med sjukhuset igen så hon får ställa alla frågor och funderingar hon har.

Torsdagen den 22 augusti blev vi väckta av att städpersonalen kom och knackade på dörren och då fick vi bråttom till frukosten igen. Vi måste nog vara ganska avslappnade nu hela familjen vilket är väldigt välbehövligt. Vi tog en dag på stranden igen och gjorde inte så mycket, vi slappade och läste, badade och njöt. Sophie, Pelle och Emma bokade in sig på hamam så de fick 90 minuter av skrubbande, massage och en ansiktsmask. De kom ner till stranden där jag och Sebastian låg och de slängde sig ut i havet eftersom de var fulla av oljor. De tyckte att det var otroligt skönt. Sebastian gav upp först igen och gick hem kort därefter gav Pelle och Sophie upp. Emma och jag stannade ett tag och på vägen tillbaka till rummet så köpte vi med oss glass till alla. Vi duschade och gjorde oss iordning för vi hade bokat bord på en restaurang Petunia vilket var väldigt mycket lugnare än buffén. Maten var väldigt bra och vi njöt av maten och återigen blev vi väldigt mätta. KL 21.00 skulle en bil hämta oss för att köra oss till optikern så jag skulle kunna få mina nya glasögon. Vi åkte dit och hämtade dem och jag fick sjögång direkt för de är progressiva och det har jag inte haft förut men det behövs nu. Jag gungade runt i affärerna med familjen och återigen så är det så de hugger tag i Sophie och Emma och nästan drar in dem i affärerna. Det blev inte mycket shoppat mer än mer vatten. Vi får se hur vi kommer att göra med shoppingen framöver… väl hemma igen spelade vi kort ”plump” igen och satt och småpratade innan det var dags att gå och knyta sig. Sophie med huvudvärken men valde att inte ta några circadin.

 

Fredagen den 23 augusti sov vi som vanligt till 9.00 familjen trötter kan man tro eller så är vi väldigt utvilade. Vi gick iväg och åt frukostbuffén och sedan packade vi ihop våra badkläder och gick ner till stranden. Pelle och Sebastian tog en tur in till Side. Vi badade solade och läste och hade det allmänt väldigt bra. När Pelle och Sebastian kom tillbaka så bestämde sig Sophie och han att de skulle åka parasailing. Pelle och jag gick ut på en gungande flytbrygga för att ta några kort på dem i luften. De var 200 meter upp som mest och de dinglade med benen och vinkade. När de kom tillbaka så kunde man köpa kort och film och vi köpte på tok för många kort men Sophie var lycklig över bilderna och detta var något hon drömt om länge. Efter flygturen slappade vi ett tag till och sedan hem för att duscha och göra oss iordning för ikväll hade vi bokat en italiensk restaurang (konstigt i Turkiet men vi testade) maten var mycket god och vi var väldigt nöjda, mätta och belåtna. Efter maten gick Sophie och Emma till poolbaren medans vi andra gick hem och satte oss på altanen och pratade. Vi hörde när tjejerna hade veställt en låt ”Living next door to Alice” och de skrek med i sången. Efter deras poolpartyt sp gick tjejerna vidare till discot och dansade fram till kl.24.00. Vi andra hade gått och lagt oss men var vakna för att höra när de kom hem.

Lördagen den 24 augusti så samma visa som varje morgon sena till buffén men gick därifrån mätta och belåtna. Och idag låg vi på stranden igen och det blåste stora stora vågor och vi lekte i dem och man kan säga att man förstår att vattnet är hårt. Vi tjejer låg på stranden hela dagen killar var ute och gick längs stora vägen till Side i värmen. De kom sedan ner en stund till oss och sedan gick upp till rummet. Vi gick sedan hem duschade och gjorde oss iordning för att gå på en fiskrestaurang Mimosa och det var väldigt god mat igen och vi tycker nog att småplocket man får innan maten är det godaste. Efter maten gick vi till poolbaren och hängde en stund, tjejerna sprang hem för att byta kläder och sedan drog med hem och de drog med sig en kille från Örebro ut och Sophie var hemma vid halv ett och de större barnen kom hem betydligt senare (05.00).

Söndagen den 25 augusti gick alla upp utom Sebastian, Sophie sprang ut och la handdukar vid poolen men det var ju fullt redan. Folk lägger ut saker på natten så det går ju inte att få någon stol och det har vi inte fattat. Men vi fick några stolar lite längre bort. Efter frukosten så gick tjejerna till poolen, Sebastian sov vidare och Pelle och jag gick in till Side för att se på amfiteater och de gamla utgrävningarna. Vi gick även in på museet och sedan så köpte vi ett par lampor med oss hem, och jag har så fruktansvärt svårt att hålla på att pruta och jiddra med dessa säljare och kan verkligen inte det utan jag blir säkert lurad hela tiden. Vi tog en taxi hem till hotellet och jag gick och la mig vid tjejerna och Pelle och Sebastian tog en promenad som vanligt. Vi låg kvar vid poolen till 17.00 tiden och tjejerna handlade i poolbaren. Vi satte oss sedan utanför på vår altan och läste och jag försökte skriva vilket inte gick så bra. Vi duschade och gjorde oss klara till 19.00 för att avnjuta vår sista buffé. Efter en mycket god måltid tog vi en taxi in till Side för att shoppa det sista. Side är verkligen fullt av folk och liv och rörelse. Tjejerna köpte sina sista prylar och sedan tog vi en taxi hem. Vi packade och förberedde vår hemfärd och sedan var det dags att gå och lägga sig.

Måndagen den 26 augusti så hade vi för ovanlighetens skull att klockan på ringning så vi gick upp vid 08.00 och duschade och packade klart det sista. Vi checkade ut innan vi gick ner för att äta den enormt goda frukostbuffén (kommer bli svårt att matcha den när man kommer hem)Vi åt i lugn takt och vid 10.45 kom bussen för att hämta oss och köra oss till flygplatsen. Att resa med syrgas vet vi ju att det kan vara knepigt och det var det även nu i säkerhetskontrollen nummer 2 ett par olika telefonsamtal fick ringas sen släpptes vi iväg. Vi kollade taxfreen och de andra affärerna sedan satt vi och väntade på att vi skulle få boarda men planet var försenat så vi satt kvar lugnt och stilla när alla började ställa sig i kö. Vi gick ombord bland de sista och personalen på Thomas Cook är verkligen fantastiska och så trevliga. Flygturen tog 3,5 tim och det var mycket barnskrik på denna resa. Sophie har ju ont i huvudet så vi hade gett henne naproxen och alvedon innan vi gick på planet så hon somnade när hon fått filt och kudde mot min axel. Hon vaknade till liv lagom till maten skulle serveras. Vi landade en halvtimme senare än vad som var tänkt och det tog en tid att ta sig genom passkontrollen, väskorna gick fortare och sedan ut för att leta efter en skylt med Sophie Lundgrens namn (som var felstavat till Sophies stora förtret). Vi kom hem och jag tror vi alla tyckte det var skönt att komma hem och packa upp, tvätta och äta svampmackor. Nu väntar sängen och mental förberedelse för att skola och jobb börjar imorgon.

 

På det stora hela har vi alla och framförallt Sophie haft en fantastisk vecka i Turkiet med sol, bad, dans, shopping, god mat och mycket gemenskap med familjen allt det hon ville ha. Vi tackar Min Stora Dag (Malin och Birgitta) av hela vårt hjärta, Vi tackar även Ving/Thomas Cook för den fantastiska servicen ni gav oss. Tänk vad otroligt mycket bra ni kan göra genom att hjälpa barn/ungdomar att få glömma all smärta, elände, sjukhus, rädsla och en stor sorg och omvandla till glädje, hopp och en tro på att allt bara kan bli bättre. Ni har vår absolut största respekt och ni är värda så mycket!