Det sägs att kroppen förnyar sina celler efter 7 år, det betyder att det nu inte finns en cell kvar i min kropp som längre vet hur det känns att vara frisk.
Idag är det 7 år sedan en tolvårig flicka satt i en sjukhussäng med sin mamma och fick försöka ta in orden "Du har moyamoya". Ett oförstående och ignorant barn,en mamma med panik och en läkare med tårar i ögonen.
Det jag sa i den stunden, har följt med mig sen dess "Det är okej mamma, jag kommer fixa det här." och det har jag gjort, på mitt eget, flyktbenägna sätt.
Jag blev skadad när jag bara var ett barn och det värsta med de hela, är att de var min egen kropp som skadade mig.
Det absolut jobbigaste är att veta hur mycket skada min familj tagit av det som hänt, den rädsla dom tvingats gå runt med och den smärta dom genomgått när de sett mig genomgå min. Men någonstans är det ändå min smärta och min sorg, den ska inte tvingas drabba någon annan, trots att det är allt den gör. Det är min familj som fått lyssna,trösta och lugna, för att jag har vart obenägen att kunna trösta och lugna mig själv. Kanske är det därför jag med 2 års mellanrum,lämnat Stockholm,Sverige och min familj,för att lära mig trösta mig själv och bli så pass självständig som jag vill och bör vara. Men kanske är det flykten som gör att jag aldrig kommer bli självständig. Jag har aldrig känt mig så fri som när jag flyr,men heller aldrig tänkt så mycket på det som hänt och kanske är det just de som jag behöver genomgå för att en dag kunna leva det liv som jag drömt om sen jag var liten,ett lyckligt liv.
Men jag kan inte leva ett lyckligt liv hemma just nu,jag behöver få smälta och acceptera verkligheten ordentligt först.
Till slut kanske det blir så att någonting i mig dör om jag åker ifrån det stället där så mycket i mig redan dött.
Jag har försökt så länge att bli lycklig hemma att jag nu är redo att åka till andra ställen,för att läka,för att växa och tillslut kanske kunna acceptera att mitt liv inte blev som jag tänkt mig,men att jag ändå fått en chans till att leva ett så bra liv som jag kan och lära mig gränser men samtidigt aldrig nöja mig.
Jag mår bättre i solen och en dag kanske solen flyttar in i mig,så jag slipper jaga den,eller så kanske jag kan bli min egen sol.
Jag har spenderat över 3 dygn nedsövd på ett operationsbord,flera år på Astrid Lindgrens barnsjukhus,en vecka på Visby lasarett, så många dygn, så många tårar och så mycket ångest.
Jag vill skänka ett riktigt varmt och stort, genuint tack till alla fantastiska sjuksköterskor och undersköterskor på neuroavdelningen. Ni har gjort mina dagar så mycket enklare, så förstående, så tröstande och så extremt fantastiska människor.
Jag är här och mitt liv är bara mitt.
Och den himmel jag trodde fann,ska jag hitta där nånstans.
Jag vill tacka min finaste familj, som jag älskar er och jag kan inte tänka mig vart eller vem jag vart ut er.
Ni älskar mig villkorslöst och gör allt för mig, hur mycket skit ni än får. Den här låten får mig så himla ledsen och ni förstår varför, men den är för fin för att inte delas.
Var inte rädd. Jag går brevid dig.
Kom ta min hand. Jag håller i dig.
Här i min famn. Kan du våga tro.
Sänk dina murar. Jag ger dig ro.
Kom ta min hand. Jag håller i dig.
Här i min famn. Kan du våga tro.
Sänk dina murar. Jag ger dig ro.
För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyer allting för mig. Va inte rädd.
Jag går brevid dig.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyer allting för mig. Va inte rädd.
Jag går brevid dig.
Nu är jag din och nu kan jag andas. Här blir jag kvar.
För här vill jag stanna. Se på oss nu. Livet är vårt.
Se du den framtid som vi, vi kommer få.
För här vill jag stanna. Se på oss nu. Livet är vårt.
Se du den framtid som vi, vi kommer få.
För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyder allting för mig.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyder allting för mig.
