Den 14de juni tog jag studenten(?!?!), ja,du läste rätt,jag tog studenten! Det är garanterat den största livskrisen jag haft i mitt liv,jag mår så dåligt,samtidigt som jag mår så bra. Jag är inte van att ha blandade känslor utan har alltid blivit beskriven av psykologer och liknande som ”svartvit” antingen är allt jättebra eller så är allt jättedåligt,inget där i mellan. Jag trodde jag skulle vara helt förstörd hela studenten,men jag hade så kul på både champagnefrukosten, på utspringet och på flaket. Dock när jag kom hem så skulle jag läsa upp det rim jag fick under champagnefrukosten av en av mina närmaste vänner,så bröt jag ihop totallt, Michis,Sebbe,Emma och pappa såg ut som stora frågetecken allihop och ingen förstod hur jag gick från 0-100 på så kort tid. Det rimmet var extremt fint,bifogar det nedan
Dessa kanske inte varit de lättaste åren, men med dina uppgifter och anteckningar räddade du oss alla till våren.
På killfronten i början hörde man inte ett knyst, men på senare tid kunde du om detta inte hålla tyst.
Festa har blivit din nya vana, är du verkligen på rätt bana?
Smink och skönhet är oxå din grej, men håret borde kanske få vila i o försig.
Trots smärtan vi vet att du bär på, är det alltid ett smajl av dig man få.
I alla lägen med dig kan man känna sig trygg, för man vet att du alltid backar ens rygg.
Du ställer alltid upp med engagemang oavsett problemen, förutom i sport där du ej kan prestera i en enda idrottsgren.
Och tillslut Sophie, även om det skulle sluta i kris, som till exempel en bebis, är det lugnt för due gruppens I GOT THIS
Tack för det Vilma,det var superfint och det vet du.
En annan cool grej är att den 14de juni,dagen jag tog studenten, var samma dag för 6 år sen jag fick diagnosen moyamoya och som jag sa till mamma, cirkeln är sluten nu,skiten är över nu. Och jag håller tummarna att stjärnorna vill så också.
Men även när en nära vän från Rhodos ringde när jag var ny sminkad och michis lockade mitt hår,så bröt jag ihop igen. Det är en stor sorg att jag inte är på den ön jag lärde mig ta hand om mig själv och hade den roligaste tiden jag någonsin haft.
Och ungefär för 1 år sedan, den 23 juni, var jag på Rhodos och blev drogad på den grekiska bargatan. Dagen innan midsommar och jag mådde så dåligt hela midsommar,jag minns så tydligt när mamma och pappa ringde från bilen påväg till Erikslund och jag bröt ihop totallt.
Och till er som undrar,framförallt mamma,det är lugnt,absolut ingenting hände,förutom att jag spydde som en gris på morgonen efter att mina vänner hjälpt mig hem. Och min kära mamma,varför jag inte ringde dig,var för att jag var rädd att du skulle hämta hem mig och jag ville klara mig själv, och det gjorde jag också,bättre än många trott. Mina syskon fick dock reda på det och dom ringde mig säkert 10 gånger var på midsommar och lovade mig att inte berätta för mamma och pappa, det skulle jag få göra själv om jag ville. Men nu ett år senare vågar jag alltså berätta det för er,mamma och pappa, och för resten av er som läser det här,för nu är det klart att jag inte åker tillbaka i år,eftersom jag flyttar till USA.
Jag hoppas att jag åker i slutet av juli, för jag är så trött på Sverige, trött på svenska människor, trött på skolan, trött på regn, trött på att alltid vara trött,trött på att vara bunden till olika sjukhus och inte kunna åka vart jag vill när jag vill, trött på killar (konstigt nog), trött på att må dåligt och trött på att behöva växa upp och framförallt trött på att inte kunna växa upp.
Den enda kontakt jag har på sjukhuset just nu är med min psykolog,min mya psykolog dvs. Vi har inte alls samma relation som jag och min psykolog på Bup hade och man märker verkligen skillnaden mellan barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Jag saknar min gamla psykolog,speciellt just nu. Jag mår så konstigt dåligt och jag vet inte varför, jag gråter hela tiden för ingenting och jag är otröstlig. Veckan jag tog studenten så ville mamma lägga in mig på psykakuten, det är inte förta gången hon sagt det,men jag tror detta var enda gången hon menade det. Vissa dagar tror jag nästan också att det hade vart bra för mig,men samtidigt blir jag stressad för att jag inte känner att jag har tid.
Jag har nyss bokat buss till järvsö för att åka och vara med farmor och farfar 1 vecka,jag får åka den tisdag den 3de,för att jag ska till betfysiologen med min överansträngda käke den 2a. Sen åker jag hem på förmiddagen den 10de, för att sedan natten till den 11de åka till Gotland med Hanna,Vilma och Bella. Och så stannar jag längre än tjejerna,för att hinna vara med mommo och moffa innan ja åker. Det jobbigaste med att jag ska åka,är att lämna alla, för så mycket saker kan hända på ett år,för tiden har ju den påverkan. Jag är inte rädd att något ska hända egentligen,det jag är rädd för är att om det händer något,så är jag inte där. Jag är rädd för att missa saker helt enkelt.
Att jag är rädd att missa saker samt de tankar jag har om att folk i min närhet inte tycker om mig eller inte tycker om mig lika mycket som mina andra kompisar eller syskon och sen självklart min prestationsångest i är nog de största psykiska problem jag har, men oj vad dom tar energi.
Det känns som att det här året kommer göra om mig så mycket som person, trots att jag inte är klar i skolan,tog jag studenten och trots att jag har så blandade känslor om att flytta till USA och att jag inte är van vid dessa känslor,så tror jag att det kommer göra mig gott som människa, på ett annat sätt än det gjorde mig gott att åka till Rhodos, det känns som jag kommer växa mer nu.
Jag avslutar med att slänga in lite bilder från studenten etc.
Vi hörs när vi hörs💖
