Jag har insett att jag aldrig läkt innan, jag har bara fortsatt framåt. Men i år har jag låtit mig få stanna upp, känna och hitta en trygghet i det. Det har gjort ont, men det har också varit väldigt skönt, det känns lite som växtvärk, den känslan av att veta att smärtan ger något.
Jag har känt mig långt ifrån mig själv de senaste månaderna, men har kommit till insikt nu att jag är precis den jag skulle bli. Jag behövde inse att det jag gått igenom faktiskt var på riktigt, att det var ett trauma och att jag inte kunde förminska det längre. Det har varit läskigt, tufft och det svåraste jag någonsin gjort, men nu när jag har kommit till sans med den tanken, är det inte lika svårt längre.
När jag kunde acceptera att det är ett trauma jag varit med om, och kunnat börja arbeta med det som det, har det blivit mycket enklare.
För ett år sen hade jag nyligen fått min PTSD diagnos och börjat min traumabehandling och hade väl inga direkta förhoppningar på att det skulle hjälpa. Jag hade gått i terapi i nästan tio år utan större framgång, vilket gjorde att det kändes ganska meningslöst. Dock så kan jag så här i efterhand säga att det har varit väldigt effektivt för mig att se problemet för vad det faktiskt är. Vi har jobbat mycket med känslominnen, vilket har varit svårt i och med att jag inte kommer ihåg så mycket från alla åren, utan det är dom "största" händelserna som satt sig. Vi har använt oss av bloggen som hjälpmedel för att komma ihåg och läsa igenom allt som faktiskt hände, vilket har varit jättetufft. Det är första gången som jag läser mycket utav det och det är otroligt svårt att ta in att det faktiskt handlar om mig. Mamma har skrivit så extremt fint om mig och min resa, vilket har varit väldigt fint och helande att läsa.
Jag blir så otroligt stolt över den lilla Sophie, som trodde att hon bar hela världen på sina små axlar, samtidigt som jag blir så extremt ledsen över att jag tog på mig det ansvaret. Det var aldrig någon som la det ansvaret på mig, men både lilla och stora jag vet att det var väldigt effektivt, inte bara för min familj men också för min egen del. Jag tror att det gjorde att jag bet ihop, försökte leva så normalt som möjligt. Det gjorde att jag faktiskt gick till skolan så mycket jag orkade, även om det inte alltid var så mycket. Det gjorde att jag faktiskt försökte hänga med och komma ikapp, att jag fortfarande ville träffa mina vänner och att jag fortfarande kunde se ljust på framtiden.
Det är ingen hemlighet att jag inte alltid kunnat ta allting så lätt, stjärnorna vet att jag haft många sömnlösa nätter, haft extrem ångest och varit så ledsen. Jag hade även en period där jag var väldigt likgiltig till döden, inte på det sättet att jag aktivt ville avsluta mitt liv, men det hade inte spelat någon större roll om livet skulle tagit slut. Det gjorde att jag inte är rädd för att dö, men om någon skulle fråga mig om jag är rädd för döden, så hade jag svarat ja. Jag är inte rädd för min egen död, men jag är livrädd för att någon i min närhet ska dö.
Olivia Sundberg, som är en ung tjej som skriver poesi, skrev en text som har satt sig väldigt hårt i mig. Texten sätter ord på hur jag har känt angående mig själv, min kropp och mitt psyke, samtidigt som den
beskriver resan som jag gjort för att komma hit där jag är idag. Mina dåliga dagar så tänker jag mycket på den texten, att göra det som jag kan just den dagen.
Jag var så elak, sa så taskiga saker,
jag var iskall och stenhård.
Jag antar att inte är ensam om det,
det finns ingen jag kan vara lika hård mot
som mig själv,
och jag blir så ledsen för det finns ingen som helst logik i det.
Varför gör jag så mot den enda jag har?
Jag kunde inte ge mig själv det jag behövde psykiskt idag,
dividerade med oron,
dividerade med oron,
fram och tillbaka,
så jag fick ge mig själv det jag kunde,
för att,
en röst i mig viskade
"det där stämmer inte".
Så jag gav mig själv bra och näringsrik mat,
jag lät mig röra på mig,
jag stod i solen och kände hur den nästan värmer igen...
Och så fick det bli idag.
Jag vill påminna dig om att -
var snäll mot dig, jag vet att du gör ditt bästa
Poesi har hjälpt mig väldigt mycket i mitt helande, men även det mer spirituella, jag har fastnat totalt för hypnos och lyssnar på självhypnoser för allt möjligt.
Jag har hittat att sömnhypnos fungerar väldigt bra för mig när jag ska sova, jag har haft otroliga problem med sömnen under alla år efter att jag blev sjuk. Jag har svårt att komma till ro, sover oroligt och vaknar mycket på natten. De satte in sömnmedicin väldigt tidigt, vilket har hjälpt väldigt bra. Jag har försökt att sluta med tabletterna i perioder, men det går verkligen inte utan. Läkarna är överens om att det är bättre att jag äter dom, och sover ordentligt, än att jag skulle sluta med dom och istället knappt sova alls. Det finns många delade meningar om sömntabletter är så bra egentligen, det är ju såklart aldrig bra att äta mediciner som man inte behöver, men jag är så fruktansvärt trött på att folk ständigt ska lägga sig i vad som är bäst för mig.
Jag vill någonstans tro att jag vet vad som är bäst för mig nu, även om jag många gånger tvivlar och ringer mamma eller pappa för att få råd och stöd. Men jag känner mig starkare nu, jag är vuxen på ett helt annat sätt en jag varit tidigare och har lärt mig sätta gränser för vad jag tycker är okej och inte.
Jag har växt otroligt mycket i mig själv bara det här året och jag är så spänd på att se vart det här kommer att leda. Jag trivs i mig själv och vet vad jag kan. Det har varit en otrolig känsla att bara få vara i det, att kunna se utvecklingen på så kort tid.
Jag började plugga på IHM i augusti, något jag ibland kan påminnas om hur sjukt det är, att jag tog mig igenom både grundskola och gymnasium (även om det tog lite längre tid) och nu faktiskt pluggar någonting som jag vill jobba med.
Den tryggaste tanken jag har just nu är att 12 åriga jag, hade varit så jävla stolt över den jag är idag. Inte bara över vad jag har gjort och hur höga betyg jag faktiskt lyckats med, men framförallt den personen som jag har blivit. Jag vet att lilla Sophie hade varit så extremt stolt och nöjd med hur livet faktiskt blev, även om det blev långt ifrån vad vi tänkte oss.
Jag läker verkligen just nu och jag utvecklas till en person som jag aldrig trodde jag skulle bli, och jag älskar det!
Jag äter humörstabiliserande för mitt humör och höjde min dos i våras, vilket har gjort underverk. Precis i början av höjningen så blev jag dock extremt hypomanisk, jag åt och jag sov nästan inte på ett par veckor, jag kunde helt enkelt inte ta hand om mig själv. Men någonstans i att jag inte kunde ta hand om mig själv, kunde jag ändå be om hjälp. Jag flyttade hem till mamma och pappa några dagar, för att komma in i det lugnet som faktiskt finns i vårt barndomshem och jag kan säga att det blev så mycket bättre. På valborg så fick jag ett skrattanfall, ni vet ett sånt där som inte kan ta slut, för första gången på väldigt många år. Då började jag skratta ännu mer för det, för jag verkligen kunde känna hur lyckan bubblade i kroppen.
Och jag kan säga en sak, lyckan är som jag kommer ihåg den💖
Ännu en bild från uppvaket, mamma och pappa fick sitta och hålla koll på mitt blodtryck som inte fick gå under 90. Det gjorde det sen när jag kom upp till avdelningen och det sista jag minns är att det kom in massa läkare och att de tiltade sängen så att jag skulle få upp trycket och att syskonen till barnet jag delade rum med stod och stirrade med stora ögob sen är det svart.
